TEATERKRÖNIKA tvivelaktig gemenskap sker smärtfyllt och knappast medvetet. I ett ögonblick har hon dock upplevt den sällsamma lyckan: känslan av att hon på en vasspipa kan — om hon vill — spela tonerna som skall väcka de fåglar som sover inom henne. Det är en subtil och fängslande bok, som inte minst på grund av författarinnans väl-behärskade nervprosa gör ett starkt intryck. Axel Liffner Cora Sandel: En blå soffa och andra noveller. Översättning av Ann-Mari Lindbcrger. Forum 1952. 11:50. Det vore svårt att uppleta något mer fulländat i sin genre än Cora Sandels noveller. Konsten att frammana en atmosfär, att med några snabba penseldrag förmedla mättade visuella intryck besitter hon till mästerskap. Och hon behöver inte berätta mycket om sina människor; det räcker att hon med dem genomlever och låter läsaren genomleva en kort episod, för att man skall känna dem lika väl som om man följt dem genom en hel roman. Vare sig hon skriver om barn, som i ”Barnet som älskade vägar”, om abnorma individer som i den rörande skildringen ”Bernhardt” och den fascinerande novellen ”Lyckan”, eller om vardagsöden och vardagsäktenskap som i ett flertal av de andra novellerna, så gör hon det med samma identifieringsförmåga. Och den självbiografiska slutnovellen ”Dag i november” är ett litet mästerverk av humor, lätt situationskomik och bretagnesk lokalfärg, med slutackord i moll. Att sedan genren som sådan har sin begränsning, att till exempel problematik i egentlig mening saknas, är ju en annan sak. Cora Sandel syftar inte med sina noveller till något annat än till att genom inlevelse och troget återgivande av en situation väcka läsarens medmänsklighet till liv, med alla de känslor och all den vilja till förståelse, som detta innebär. Och häri lyckas hon också helt. Gunnel Vallquist TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE Kronbruden i Barjärna Det har sagts att varje dikt innehåller någon rad, för vars skull alla de andra kommit till, varje verk en scen eller idé som är dess kärna och raison d’étre. Mig och säkert många åskådare förekom det som den geniala konceptionen av sista akten var det bärande i Ingmar Bergmans uppsättning av Aug. Strindbergs ”Kronbruden” på Malmö stadsteaters stora scen (14 nov.). Scengolvet renrakat från varje tillstymmelse till dekoration, inramat bara av mörker och med hjälp av flygande ljusbilder förvandlat till en väldig isyta, där snön rök. Här masade sig Sven-Eric Gambles fiskare in med sina don, sköt kälken framför sig, prövade isen med foten, och började sätta opp sina råkpinnar vid rampkanten. Här kom Naima Wifstrands rävgumma blåsande med illvädret, plirande, slog eld med istappar som texten bjuder, drog av sig stövlarna och gned liv i de ludna tårna. Och här, efter sådana 792 preludier, kom skarorna tågande, kvarnfolket och skogsfolket, tretti fyrti man i varje skara bakom sina facklor, utan att de verkade annat än små irrande hopar på den oändliga isen. Unisona repliker brukar inte låta något vidare, de brukar verka dåligt instruerad talkör från tjugotalet; men här, i så elementärt mäktig omgivning, accepterade man dem och likaså slutet, då isen har gått opp och Kerstin har ”dött för folket” och skarorna sluter sig samman sjungande en hymn under det stjärnorna tänds. Man accepterade det elementärt som stor befriande dikt, ägnande endast en förtrodd reflexion åt det faktum att det egentligen inte borde kännas mycket mer humant än slutet hos Graham Greene, som man nyss lät sig irriteras över. ”Förunderliga makt som konstnärn äger ...” Strindberg, och på den här punkten också Ingmar Bergman. Tidigare hade det inte varit lika helt med