TEATERKRÖNIKA acceptansen, då hade man kastats titt och tätt mellan beundran och avsmak, instämmande och protest. Denna Kronbrud var av barbarisk kraft, ”grovlemmad och stark, en ungmö fostrad i skogen”, men absolut för bredmynl och uppkäftig: ofin intill trivialitet. Hemligheten i Ingmar Bergmans regikonst kallar han själv för att ”ta ut svängarna”, det betyder bl. a. att inget får vara halvkvädet eller underförstått eller lämnas åt åskådarens fantasi. Den minsta aggression skall skrikas ut med stora bokstäver, den minsta antydan till smärta eller vemod understryks med ett förvridet ansikte och ett blödande vrål. Karin Kavli som Kerstin själv hade de flesta förvridna ansiktena att komma med, hennes insats var egentligen bara en enda lång serie dylika; medan Berit Gustafssons Britta excellerade mindre i giftighet, som Strindberg har tänkt sig det, än i framskrikna förolämpningar. Endast karlarna, Rune Turessons Mats och Åke Fridells länsman, syntes regissören inte ha rått på; de masade sig in och ut med menlös hygglighet. Vid bröllopsfesten, som blev en mörksens karneval, hoppade maskerade figurer med, förklädda till tupp och benrangel, vilket knappast torde ha förekommit varken på Skansen, Operan eller i Dalom, men väl hos Garcia Lorca. När Ingmar Bergmans eget skådespel ”Mordet i Bar järna” på sin tid gavs på Malmö Intima scen, var det många recensenter som nämnde namnet August Strindberg, och man drog fram både ”Fadren”, ”Pelikanen” och ”Till Damaskus”. Men inte ”Kronbruden”. Nu, när man såg hur Ingmar Bergman uppfattade den pjäsen och såg den delvis med samma artister, så sprang den oerhörda släktskapen i stämning och tematik i dagen. ”Mordet i Bar-järna” var ”Kronbruden” helt på Ingmar Bergmanssätt; och detta var en transskription av dess kammarmusik för full orkester: Kronbruden i Bar järna. Fridh i ”Ett dockhem” Medan Stora scenen gav Strindberg, sekun-derade Malmö Intima med Ibsen (15 nov.). Jag har bara sett ”Ett dockhem” en enda gång förut, så mitt jämförelsematerial är inte stort. Det var med Tore Segelcke, och hon var ju utomordentligt fin, men Gertrud Fridh var så annorlunda att hon inte skadades av minnesbilden. Hennes Nora var från början långt pluttrigare, mer artificiellt förkonstlad än Segelckes, hade alltså dess mer att skaka av sig, och dess större skäl att göra det. Härtill kommer att Nils Fritz’ advokat Helmer var så till den grad odräglig och självbelåten i sitt uppmuntrande kringklappande eller mäst-rande av sin lilla dockhustru, att det verkligen kändes som rätt och lagom när Nora gick. För övrigt var fru Fridhs framställning full av så många och fina detaljer, att det hela blev en sällsynt konstnärlig upplevelse. Dammigt verkade det minst av allt. Interiören, av Martin Ahlbom, var mjuk som en Hammers-høi, och bipersonerna diskret färglagda, mycket diskretare än när man spelar Ibsen i Norge. Litet mer av gränsens visdom och upplösning kunde man väl ha önskat av Georg Ärlins dr Rank och litet mer skrämmande och oberäkneligt förfall hos Toiwo Pawlos Krogstad. Han verkade så nyktert beräknande nu. Visst påstår han själv att han kan bli chef för banken, men detta måste vara bisarrt munväder, inget att ta för kontant, annars vore det ju inget rörande offer att fru Linde gifter sig med honom. Han hör så tydligt hemma bland Ibsens förkomna genier, samtidigt som han nog är anfader till många svenska skrämmande spökgubbar, bl. a. Eriksson i ”Sweden-hielms”, Lindqvist i ”Påsk” och Länsman i ”Kronbruden”. ”Pygmalion” på Dramaten Medan Malmö odlat de nordiska klassikerna, så har Dramaten hållit sig till engelsk dramatik; på Stora scenen Bernard Shaw (7 nov.), vars ”Pygmalion” Stockholm under tidernas lopp har avnjutit i mer än 200 föreställningar, men nu fick se i en ny uppsättning, med Alf Sjöberg vid regirodret, Lars Hanson, Åke Claesson och Anders Henrikson som främsta manliga gastar och Anita Björk som lättmatros, d. ä. som Eliza, flickan vilkens munart omskolas från cockney till oxfordeng-elska med alla styckets förvecklingar och komiska effekter i släptåg. Den engelska favoritdogm, vars skalp Shaw är ute efter den här gången är ju den att det behövs tio (eller fem) generationer för att skapa en gentleman; visst inte, hävdar han, bara några språklektioner. Dessutom kör han med sin fabianska favorittes, att de rika bara har det besvärligt, så de snarast skall vara tacksamma om socialisterna vill hjälpa dem av med en del av deras rikedom. Som vanligt 5 BLM 1952 X 793