TEATERKRÖNIKA orerar han med stor svada, och vi lyssnar välvilligt förströdda till hur han leker med sina ämnen. Men riktigt uppmärksamma blir vi först när ämnet börjar leka med honom, och det är när erotiken i pjäsen börjar röra på sig; då lägger Shaw benen på ryggen. ”Mr Shaw har gjort allt för att intala oss att Eliza gifter sig med Freddy, men ingen har egentligen någonsin trott honom”, konstaterade en engelsk penna efter senaste Londonreprisen. Nej, vi vill hellre se henne placerad hos sin trevlige lärare, mr Higgins-Hanson, än hos den unga odågan. Romantik, hånar Shaw och blir förfärligt utförlig. Men är det inte vi, som har den rationalistiska logiken på vår sida? Ingen man investerar så mycket arbete i en så attraktiv kvinna utan att bli förälskad i henne. Och när han nu därtill behöver henne, och flickan vill! Det är ren matematik. Men sen Shaws brevväxling blivit publicerad vet vi varför han stretade emot så förfärligt. Identifikation. Han var själv fången i en erotisk inflammation i de dagarna, och såg sig tvungen kuva den, för äktenskapliga skilsmässor var ännu inte brukliga. Det är sin vikto-rianism han beväpnar till antiromantik. Någon stor teatertilldragelse kan en Shaw-repris som denna näppeligen bli, men den tillhör den goda och sunda vardagskost som en nationalscen är skyldig att servera mellan festerna; och med sin lätt surrealistiskt kryddade dekor och den skickliga anrättningen av huvudrollerna var den väl värd att njutas, tuggas och smältas, även sista aktens segare partier. Graham Greenes dramatiska debut Dramatens lilla scen hade den 31 okt. världspremiär på ”1 sista rummet” (”The Liv-ing Room”), en pjäs av Graham Greene och i själva verket den första han framträtt med, så nyfikenheten var stark. Stycket väckte också mycket diskussion, dock mindre genom sina formella kvaliteter än genom sin tendens och anda. Om formen kan det i själva verket knappast bli meningsbrytningar, för den är alltigenom konventionell, men skickligt behandlad. Greene gör inte som Eliot och Fry något försök att skapa sig en egen personlig dramatisk form genom att bryta eller komplicera den gängse West End-stilen, han fogar sig i den mycket läraktigt; liksom ju inte heller hans romaner väcker uppmärksamhet genom formell nyvinning utan tvärtom ansluter sig till det gängse mönstret för engelsk underhållningslitteratur, fast innehållet får en egen vridning genom hans personliga erfarenheter av torka och förtvivlan och det väl närmast från Mauriac övertagna greppet att lägga ödena under den kyrkliga nådens synvinkel. Denna docilitet hos Greene synes mig vara av betydelse för hela hans författartyp, ej blott för formen. Utan den hade han möjligen som de flesta någorlunda betydande författare blivit en egentänkare och rebell, även i religiösa frågor. Nu har det fallit sig relativt lätt för honom att krypa in under kyrkans färla. Bara vid en eller annan lärosats svävar han en smula på målet och man anar den möjliga skuggan av ett orons kätteri. Så särskilt i frågan om självmordet, om det verkligen alltid måste medföra evig fördömelse. Att ett äktenskap, som den katolske prästen läst över, är heligare än alla andra former av samliv i kärlek mellan man och kvinna, och gudi behagligt hur djäv-ligt det än annars är: den doktrinen vågar han däremot lika litet tvivla på som en rysskommunist på Stalin. Här kommer den unga föräldralösa flickan Rose till det omåttligt trista gamlingshem där hon skall tillbringa den grymma resten av sina uppväxtdagar. Hennes far var protestant, med modern var katolik, och hon är katolskt uppfostrad. Katoliker är också folket här, ”Fader Browne”, en f.d. präst, som sitter i rullstol och är ”död från midjan och nedåt”, och de två mostrarna, varav den minst gamla är en tyrann och har så föga frid med livet och Gud, att hon inte vågar vistas i ett rum där en människa dött någon gång, eller tilllåta att någon annan familjemedlem gör det. Därför är också flertalet rum i det stora huset avstängda, och man lever sammanträngt i resten. Den äldre systern, Teresa, är kujonerad, en blek skugga, som låtsas för sig själv och andra att hon är osynlig när hon går till och från wc. Just en jordmån för en ros att omplanteras i. Men nu är det så att Rose är förälskad i sin förmyndare, faderns vän, en docent i psykologi, och denne älskar också henne. Han är mycket äldre än hon, men i övrigt en bra karl, och allt kunde vara upplagt för ett lyckligt slut för flickan om inte... Om inte denne Michael dels var protestant, dels katolskt gift med en hysterisk kvinna, som han visserligen inte älskar och möjligen kan få skilsmässa från, men, men ... En borgerlig giftermålsattest är ingenting 794