TEATERKRÖNIKA som kan ursäkta sexuellt samliv för en katolik. Lika litet är kärlek. Helen, den resoluta systern tillgriper allt för att skilja Rose och Michael, ända till de lumpnaste medel. Men hon lyckas inte förrän Rose får se Michaels hustru och tycker sig se i blixtljus äkten-skapsbandet mellan dem. ”De är gifta, fader, de är gifta.” Då tar hon i förtvivlan sitt liv. Blev hon salig ändå? Liksom i sina romaner, så spelar Greene också här med knepet att hålla läsarna en smula ovissa. Rose trevar efter ett fadervår, när hon pillar i sig sömnmedlet, men de magiska orden är bortflugna. I stället dyker upp en rörande barndomsbön, ”gud bevare mamma och pappa, och snälla gud, gör så skolan inte börjar igen...” Räckte den? Ja, det får man undra. Sista akten är ägnad åt eftermälet. Fader Browne har sin tröst, det är Thomas å Kem-pis’ ord: ”Detta är Gud, allt går väl.” Men Michael Dennis, psykologen, tvivlar och är upprörd, förstås, och begär ett tecken. Helen vill nu stänga också vardagsrummet (”The Living Room”), där Rose dog, men se, nu gör den kuvade Teresa för första gången revolt och släpar dit sina sängkläder. ”Jag är inte rädd för flickan och det finns inget bättre rum för mig att somna in i en gång, än det där Rose dog.” Fader Browne utbyter en meningsfylld blick med Dennis, som inför detta tecken alldeles tappar hakan. Ridå. Vad som upprör en humanist i detta stycke är ju ingalunda i och för sig att Rose går i döden när hon märker äktenskapsårens gemenskap mellan Michael och hans hustru. Detta är ju äkta tragik, och en som vi är vana vid. Hur många gånger föredrar inte Anouilhs hjältinnor döden framför den jordiska kärlekens styckeverk, och lämnar oss gripna. Det upprörande är fastmer den lättvindighet med vilken katoliken viftar bort tragiken, här vid Roses död som vid Celias i Eliots ”Cocktailparty”. Att en ung flicka lider den grymmaste Jesusdöd, det må vara, men att det ska ske för att herrskapet Cham-berlayne skall kunna fortsätta med sina tomma cocktailbjudningar och sitt trasiga äktenskap, och att detta skall kännas som ett tillräckligt pris, det stegrar vi oss över. Likaså här. Vi finner ingen proportion mellan det lidande som gick över Rose så onödigt (i våra ögon) och att en gammal utlevad käring skall ha fått mod att slå sig ner i hennes f.d. sovrum. Men för katolsk syn är Roses offer inte så stort, om hon bara blir salig (vilket vi kan hoppas, om vi än inte vet det, Guds nåd är ju stor), för vad är jordisk kärlek även i sina varmaste former mot hinsidans fröjder. Och själ som själ — om Rose har vunnit Teresa och kanske också Michael för Gud, så står det ju 2—1 i själar för den sistnämnde, även om Rose gick förtappad. ”Detta är Gud, allt går väl.” — Jo, jag tackar. Här är diskussionen nere vid urberg, långt på andra sidan den estetiska debatten. Men så är rätt och riktigt, och det kan anses ovidkommande endast av den som inte vill begripa att teater inte är en tom och isolerad estetisk lek, utan något som står i samband med allt annat inom kulturlivets stora totalitet. Humanismen, renässansarvet inom denna västerländska kulturtotalitet, är starkt klämd i dag, från öster av kommunismens auktoritetstro, från söder av den katolska kyrkans. Klämläget märks oerhört på kontinenten, där det katolska politiska blocket Adenauer-Schu-mann-Gasperi kastar sin slagskugga in i de subtilaste estetiska debatter. Det är naturligt att inte heller vi uppe i Norden kan undgå att känna förstärkt katolsk aktivitet på alla områden, i teater som i diktning, i frontattacker som i infiltration. Men det är också naturligt om vi försöker slå tillbaka, nu som på 1600-talet. En annan sak, som upprörde humanisten som falskspel, var att psykologen Michael (Uno Henning) verkade så litet varm i sina känslor, och så litet medveten. Han får t.ex. inte en enda gång sjunga ut med vad han ändå måste anse om det inhumana katolska sakramentsbegreppet och hur denna förvrängda syn på kärlekens grundförutsättningar var själva katastrofens innersta orsak i fallet Rose. Det är en otrolig flathet, som Greene har begåvat honom med, men i rättvisans namn måste sägas att den saken förvärrats genom Olof Molander. Där är t.ex. en passus där fader Browne insinuerar att Rose valt Michael bara för att hon saknar sin döde far. ”Fadersubstitut?”, replikerar Michael. ”Än sen, varför skulle det vara sämre anledning till kärlek än någon annan”, o.s.v. I Lilla Dramatens framställning slår tanken Michael som något absolut nytt, han springer upp och rusar i djupa tankar fram och tillbaka över golvet med häftiga steg, innan han i förtvivlans mod slungar fram replikens andra hälft. Det finns inte spår av antydan till en så häftig reaktion i författa 795