EFTERSKRIFT TILL EN SOVJETRESA sträckning utopist. Jag inriktar inte min tro på något redan förverkligat, utan ser fram mot det som kan bli, mot de ännu oförverkligade möjligheterna. Men min hållning har också med konkret erfarenhet och verklighetskännedom att göra. Jag vet åtskilligt om världen utanför Europa, bland annat om de utnyttjade och terrorise-rade världsdelarna. Förtrycket och slavarbetet förekommer i många former och på många håll, i öster, i väster, i söder. Om systemet är kapitalistiskt och kallar sig för demokrati, om det är maskerad eller öppen kolonialism, om det är diktatur av röd eller svart typ, det har ofta ingen större reell betydelse. Vad jag opponerar mig emot är att man i allmänhet så omisstänksamt tar förhållandena på ett håll för oangripliga och föredömliga, medan man ser bara förtryck och elände på ett annat. Att i alla situationer skrämma med kommunismen, ofta i uppenbart reaktionärt syfte, medan samtidigt den inre fascismen växer obehindrat, finner jag minst sagt oroväckande. Och de som bidrar till det eller tigande bevittnar det kan jag å min sida svårligen betrakta som annat än omoraliska. Det är kanske vid detta laget närmast en banalitet, men jag ska ändå upprepa vad jag sagt förr: jag är emot uppdelningen av världen i två maktblock som aldrig kan komma till samförstånd utan endast hotar att krossa varandra. Ansvaret för detta tillstånd anser jag finns på båda sidor, ja, hos var och en som inte gör sitt bästa att motverka det. Alla som försöker göra det till en känsloengage-rande kamp av metafysisk typ, som en uppgörelse mellan det goda och det onda, bidrar att förvärra och förfalska situationen. För min del strävar jag att se världen som en helhet trots alla motsättningar. Även som det är nu fungerar världen i viss mån som en helhet, och den måste göra det i långt högre grad i framtiden om den ska kunna fortbestå. Någon form av socialism torde därvid bli nödvändig, med folkflertalets kontroll av produktionsfaktorerna i hela världsbefolkningens intresse. Socialismen har ju i själva verket redan genomsyrat de nuvarande, olika samhällssystemen, kapitalismens såväl som de inbördes motsatta diktaturriktningarnas. Men det är ännu en halvgången eller förvriden socialism, som det inte finns något skäl att stanna vid och betrakta som den verkligt önskvärda. Min tidigare uppfattning att ”den inre metoden” måste vara diktarens har jag inte frångått (vilket Holmqvist tycks mena). Men jag har alltid betonat att inre och yttre förhållanden står i intim växelverkan. De yttre och de inre försöken att lösa de mänskliga problemen måste därför ställas i relation till varandra. Jag önskar diktaren en så omspännande verklighetskännedom som möjligt (och i vår tid anser jag att det mer än någonsin behövs en världsomfattande erfarenhet, en insikt i hela mänsklighetens problem) men jag tror att han i sin diktning bör hålla sig till den inre metoden, den konstnärliga och psykologiska metoden. Vill han därutöver skriva till exempel politiska artiklar eller neutrala reseskildringar kan jag inte se att något bör hindra det. En författare kan givetvis arbeta på olika plan utan att det behöver innebära en självmotsägelse eller en ohållbar ståndpunkt. För egen del tror jag mig kunna lova att jag väsentligen ska ägna mig åt skönlitterärt arbete under den närmaste tiden, om det nu kan lugna någon. TILLÄGG TILL EN RECENSION Så vitt jag kan se finns det en motsägelse mellan Artur Lundkvists ”medvetna reaktions-begränsning” och hans avsmak för ”propagandistiska förenklingar”. Det var bl. a. den saken min recension av ”Vallmor från Taschkent” gällde, fast boken inte gav mig anledning att använda just dessa termer; jag sammanställde helt enkelt den faktiska framställningen med det uppenbara behovet av inträngande och fördomsfri prövning. Ovanstående ”Efterskrift” gör motsägelsen ännu tydligare och bidrar därigenom till att klarlägga situationen. Två månader är ogensägligen en kort lid — åtminstone för den som vill ge en bild av Sovjet med utgångspunkt från sinnenas vittnesbörd. Så mycket större skäl är det då alt utnyttja tiden intensivt i stället för extensivt, att hålla sig till ”de viktigare områdena” och komplettera intrycken med teoretiska studier; det gjorde ju också författaren av ”India-brand”, trots den längre restiden. Så ännu mycket större skäl att ta uppgiften på allvar, när det gäller ett land och ett system av omätlig men vilt omstridd betydelse för hela värl- 801