ELVA DIKTER Den plågade glansen Den plågade glansen i boklöven rördes, men knappast en bävande andning hördes. Mot skymningen gingo de växlande skenen. Förtvivlat var skimret, men stilla var grenen. Under stjärnorna Och därför att det ingenting är upplåter det sig för mig och därför att ingen frågar måste jag svara och därför att intet jag aktar på eller under eller ovan jord i gudens eller människans gestalt faller jag på knä. Jag älskar Jag älskar — intet. Jag älskar — intet. Jag älskar — intet. INTET älskar jag. Jag älskar. 11