TORA DAHL BREVET FRÅN BENGT En epilog Du, min älskade! Jag har legat vaken och grubblat i natt. Jag trodde jag skulle kunna grubbla mig fram till nån klarhet, men nej. Jag ville se in i framtiden, jag ville veta hur det skulle bli för dem därhemma och för dig och mig. Att man inte ska kunna tränga igenom det där mörkret som det är dolt i! Man borde kunna det för allt sker ju följdriktigt. Jag känner dig och jag känner mig själv men jag känner inte Viktoria, det är först på sistone som jag har fått det klart för mig. Och då har vi levat tillsammans i sjutton år. I allt det vanliga och lugna känner jag henne, men jag vet inte alls hur hon skulle förhålla sig om jag berättade för henne om dig och mig. Det känns som en omöjlighet för mig att säga henne det. Jag är rädd för att plötsligt bli stående öga mot öga med en alldeles främmande människa. Men det är inte bara det. Det är också att jag inte kan förmå mig att utlämna vår kärlek till... Med vad för sorts ögon ska den bli betraktad? Den där drömmen, Karin, som jag berättade för dig, när jag drömde att min pappa knöt näven åt mig och dig och att han var klädd i Viktorias klänning, det var en pinsam dröm och pinsamt när jag vaknade och allt var så tydligt. Och meningen också. Vi kunde aldrig vara uppriktiga mot pappa, vi barn, för han var så misstänksam och gammaldags sträng. Allt skulle gå efter regler. Vi hade ingen frihet, då skulle det gå tokigt, det var han övertygad om. Så ljög vi för honom och hjälpte varandra med våra hemliga möten. Om han hade vetat något, det skulle för oss ha känts som profana-tion. Nej, mot honom kunde man inte vara uppriktig. Vi kunde inte göra uppror heller av hänsyn mot mamma. Men Viktoria som är raka motsatsen till misstänksam, varför ska jag gå och drömma ihop henne och pappa? Hon låter mig så aningslös resa, går och plockar och gör i ordning åt mig, säger att det blir så bra för Bengt att komma ut och få nya motiv, och att det är bara bra att man är ifrån varann ibland, och själv vill hon inte alls resa. Jag blir stående och ser på henne ibland, känner mig som en missdådare. Ett så fullständigt förtroende som hon har för mig. Jag har försökt att tänka mig in i hur det ska bli att återvända i höst, att skiljas från dig, att... Karin sköt brevet ifrån sig. Varför har du skrivit alla dessa ark? Hur ska jag stå ut med att läsa dem alla? Jag förstår ju redan att det är omöjligt. Du behöver inte förklara. Du kunde ha sagt bara: Jag kan inte. Hon hörde hans låga röst när han sa en gång: ...man vill ju hålla ihop med den man har barn med. Jag borde ha behållit de där orden, borde ha förstått att det var så mycket svårare för honom än för mig. Jag har rätt att gömma min hemlighet i mitt hjärta. Jag är fri. Men det är inte han. Jag har inte velat se det, skjutit det ifrån mig bara, överlämnat det åt honom. Nu förstår jag. Nu först förstår jag. Jag ska skriva det. Älskade, jag förstår. Var inte orolig för mig. Orolig? Nej, det är inget att vara orolig för. Men Gud, vad trött... Men visst kan ... Jag har väl inget att... Jag bad om någon som skulle förstå mig och älska mig. Jag bad 12