- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XXII. 1953 /
13

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BREVET FRÄN BENGT inte om något annat. Och han kom. Och gav. Allt. Allt. Och det kan aldrig tas ifrån mig. Jag klagar inte. Jag böjer mig. Kan inte annat. Trött. Huvudet faller ner av sig själv. ”Nay bos.” Var inte rädd, betyder det. Turkarna sa så till de sårade och till fångar, och slog till dem med sabelskaftet i ansiktet för att få dem att böja ner huvet. Sen flög huvet av för ett sabelhugg. Hon hade läst det där i Delacroix’ dagbok. Hade lånat den för att han var målare. Nay bos! Var inte rädd! Och de avhuggna huvudena flög iväg ända fram till Guds fötter. Och där ligger de nu. Och Gud säger till dem: Nay bos! Fast han säger det väl på ett himmelskt språk. Men turkarna går nere på jorden som förut och svänger med gott samvete sina sablar. Och eftersom de gör det, så vill Gud att de ska göra det. Hon sjönk framåt. Låg mot bordsskivan med huvudet stött mot armarna som om hon hade somnat. Jag ska lämna igen Delacroix. Det står så mycket om tavlor där som han ville måla. Han kunde ha målat den tavlan också. Nay bos! Vad är du rädd för? Jag tänker ju bara hugga huvet av dig. Seså, böj nacken nu. Herre Gud! Hela jorden är full av Din härlighet. Och av Dina skapade varelsers elände. Varför skulle då jag...? Men till föreläsningarna i kväll orkar jag inte. I morgon... De båda kvinnorna. Hur ska jag orka med dem? Skulle vilja lägga mig och somna och aldrig vakna mer. Inne i sitt mörker ser hon två ansikten: blicken stirrande på den ena, skygg och orolig på den andra. Det är de båda patienterna som hon hade fått förtroendet att tala med, som en förundersökning åt läkaren. Först gick det så bra; hon tyckte hon förstod dem så väl. Att man kan komma att känna sig förföljd, det tyckte hon inte var något konstigt, så likgiltiga och fientliga som människor är; den sjuka hade förstorat det bara. Den andra, hon med de ångestfulla tvångstankarna, förstod hon ännu bättre. De blev så meddelsamma, de där båda kvinnorna, sa att de kände det som en lättnad att få tala ut med någon som förstod dem. Allt tycktes så enkelt, som om de redan hade blivit klara på sig själva och återfått balansen. Men sen, med ett, var det som allt stod stilla, blicken blev frånvarande, de hörde inte mer vad hon sa. Och sen började de igen och sa ord för ord allt vad de hade sagt förut. Hon tänkte på Sisyfos som under suckan och stönanden släpade på sin tunga sten, utan hopp, det hade han förlängesen förlorat, utan att någonsin få upp den den minsta lilla bit längre, sen börja omigen, omigen. Men en dag efter evigheters evighet kan något hända just som stenen blir för tung för Sisyfos. Någon ropar på honom. Och han lyssnar. Glömmer stenen och lyssnar efter rösten. Ser sig om, ser många vägar, ser att han står vid början av ett nytt liv. Och Karin tänker att det är det hon ska säga, när hon träffar på människor som har kommit vilse, hon ska säga: Man lever många liv, det gör inget om man gick fel i ett, man kan börja på ett nytt. Det kan vara schizofreni, sa doktorn. Och det är en svår sjukdom. Men det kan vara depression också, och det går att bota. Tre veckor till räcker det här vikariatet. Och sen ... Sen skulle hon ha rest. Och Bengt skulle ha mött henne på Gare du Nord. Du har skrivit ett långt brev till mig. Jag ska läsa det till slut. ”... känner mig som en missdådare ... fullständigt förtroende... återvända... skiljas från dig, att stå på stationen, att lämna dig på tåget och se tåget gå. Det blir som att dö och sen återfödas till ett liv som man hade dött ifrån. Fast inte så heller. Ingenting stämmer. Och ingenting kan jag få klart för mig. Alla människor tycker om Viktoria. Jag också tycker om henne. Och jag har aldrig varit henne otrogen. Otrogen, ja, vad vill det säga? I tankarna har jag väl varit otrogen. Varje gång jag såg en kvinna som tycktes mig tilldragande gick jag och undrade över och fantiserade och längtade efter henne och sa väl 13

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 21 20:19:50 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1953/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free