TORA DAHL en del konstigheter när jag träffade henne. Det blev aldrig mer för det var alltid något främmande på samma gång, som höll mig borta och drev mig bort. Men dig visste jag att jag hörde ihop med från första stunden jag såg dig. I sjutton år har jag levat med Viktoria i sämja och endräkt, ändå vet jag inte vem hon är. Jag vet att hon har många förtjänster, men jag har förgäves försökt tänka ut hur hon skulle förhålla sig om hon fick veta. Skulle hon bli en annan människa, en anklagande och fordrande? Eller gör jag henne grymt orätt när jag tänker så? Är det min far som spökar för mig och ställer sig framför henne, ikläder sig hennes kläder? Kanske har hon en styrka som jag inte vet om. Bara en sak vet jag och det äi' att jag känner mig bunden. Men du har inga band på mig. Gentemot dig är jag fri. Och därför kan jag aldrig skiljas från dig. Och dig känner jag. Jag kan vakna vid din sida och sträcka ut min hand och stryka över ditt ansikte och veta att det inte finns något som jag går och bär på eller du, inget som vi måste vara ensamma om. Dig känner jag. Du kan inte plötsligt bli en annan. Och därför, älskade, kan ingenting i världen skilja oss åt.” Tårarna skymmer blicken. Hon kastar sig ner på soffan, pressar kudden mot ansiktet. Och gråter. Bengt! Ä, Bengt! Om du vore här! Du skulle hålla mig fast, hålla mig hårt intill dig. Jag skulle känna hur du andades i mitt hår, höra dina andetag. Men hur kan du veta att jag inte kan bli en annan? Ibland har jag känt som om något kunde gå sönder inne i mig. Nyss. Du skrämde mig. Jag kände som jag kastades långt utanför. Kanske hade jag inte hittat rätt på mig själv. Jo, jag hade det nog. Men jag har varit så långt ute att jag kan förstå dem som inte hittar rätt igen, dem som aldrig kommer tillbaka. Den som är innanför vet så lite om den som irrar utanför. Och du visste inte heller. Du stelnade till, när jag berättade om Algot. Algot? Vem är Algot? Det är nästan som det inte hade varit. Det häftar inget vid. Det är för att han är rättfram, han gör sig inte bättre än han är. Han är en egenkär klumpeduns. Det gör detsamma nu. Han ljög i alla fall inte. Och han hade inga som helst utsikter att kunna forma om mig på något sätt. Det med Göran var värre. Göran var fin och korrekt, hörde till dem som alltid sa sådant som det väntas att man ska säga. Han ville gräva ur mig och ha bort allt det som var mitt och fylla ut tomrummet med deras, med sånt som hörde till familjen och kretsen, sånt som var som de menade att det skulle vara. Jag har sår inne i mig av allt deras kalfatrande och alla deras ironiskt iskalla blickar. Och de sista ljugande åren ... Då vi låg i varandras armar och var långt borta från varandra. Ljög båda två. Nej, jag kommer aldrig över det. Men därför kan jag förstå dem som har kommit vilse. Det är sådana människor som ska komma till mig. Och jag ska inte se på dem med en anatoms eller moralists undersökande blick, ska inte tycka att de är konstiga. Jag ska känna igen dem, känna igen mig själv i dem. Men jag har också lärt mig att känna igen mina fiender: såna som vill trycka sin egen stämpel på andra. Hon reser sig upp, torkar tårarna, snyter sig. Skrattar till ett tag när hon tänker på Algots later. Nej, han kan inte konsten, han skrämmer ingen, inte ens Gullan längre. Nej, dom som ska förtrycka, dom måste ha metod och förstå sig på hypnos. Långsamt och metodiskt binda, söva och skrämma. Nu går hennes blickar till brevpappersarken. Hon talar till dem: En hel sommar att leva tillsammans. Ett helt liv. I en annan värld. Alldeles utanför allting. Komma tillbaka sen? frågade du. Hur det ska bli? De som väntar på dig därnere i huset som du har gjort i ordning åt dem, väntar aningslösa. Jag vill inte att du ska göra dem illa. Med mig gör det detsamma, jag vet ju ändå hur det är att ha ont. Den här sommaren blir min. Men sen... Jag kan vara ensam. Och jag vill inte att du ska berätta för dem. 14