BREVET FRÄN BENGT Jag vill att vi ska ha vår hemlighet för oss själva. Man kan inte vara uppriktig mot alla. För det blir inte uppriktighet. Dom hör inte orden man säger, dom hör något annat. Det blir till något annat. Men jag gråter inte mer nu. Jag ska läsa ditt brev till slut. ”Och därför, älskade, kan ingenting i världen skilja oss åt. I går satt jag och såg på dem, från den ena till den andra, och tänkte på dig och undrade vad de skulle säga om de fick veta. Då sa Ulrika: Ritar du av oss nu också? Nej, sa jag, nu ritar jag inte, nu tänker jag. Jag såg det på dig, sa hon. Då blev Viktoria förargad. Vad pratar ni nu för konstigheter igen? sa hon. Ni har så mycke för er, ni båda, som går över min horisont. Så gick hon sin väg och fick något att syssla med. Men hon var inte borta lång stund, och när hon kom igen hade förargelsen runnit av henne. Jag tror inte hon mindes något ens. Sånt där händer ibland och för mig är det alltid som ett otäckt gnissel, jag blir liggande vaken sen, det förstoras och Viktoria blir för mig en främmande, jag vet inte vem hon är. Sen på morgon är allting bra igen, då går hon där solig och vänlig och sjunger och vill ta hela världen i famn, och kommer inte alls ihåg att jag är konstig och att Ulrika brås på mig. Hon säger att vi är långsinta, Ulrika och jag. Nå, missljud kan väl inte undvikas, men i det stora hela har vi haft det bra tillsammans. Och Viktoria har aldrig sagt ett ord om att det var hon som var den egentliga familjeförsörjaren, hon har aldrig kommit med den minsta förebråelse för att jag ingenting tjänade. Men vad jag inte begriper det är varför äktenskapet alltid och allestädes ska vara ett slags fängelse. Min kärlek till dig är förbjuden. Alla ’rättänkande’ människor skulle utan vidare förklara att den var det. Jag undrar vad de ser egentligen när de säger sånt. Om det var i Kina så skulle de inget säga om mannen och hans nya kärlek, men gud nåde hustrun om det var hon som kom att älska en annan än sin man. Alla såna där domar kom mer bara av slentrian och fördomar. Men jag känner mycket för alla dem som har levat ett dubbelliv — inte för att de själva var lögnare och dubbelnaturer, men för att deras omgivning var sådan att det inte fanns någon annan möjlighet. Har du läst Maupassants ’Pierre och Jean’? Där var det kvinnan som var gift med två, den ene är hennes verklige make, den andre är hon gift med enligt lagen, det är en snäll karl som hon inte kan göra illa, han skulle inte kunna reda sig utan henne. Och så har de ett barn. Så lever hon sitt dubbelliv tills omständigheterna skiljer henne från den hon älskar. Det är en gripande historia, jag har aldrig kunnat glömma den. I natt tänkte jag att det kanske var så som det måste bli för oss. Fast mindre bittert för vi kan aldrig komma så långt bort från varann att vi inte kan få träffas. Men jag såg också för mig återkomsten hit i höst och då tycktes det mig alldeles tydligt att det måste bli ett avgörande då. Och jag sa mig att Viktoria måste kunna tåla det varje människa måste kunna tåla. Ingen människa har rätt att binda en annan till sig och hindra henne att gå när hon vill det. Men barnen? Har man rätt att överge barn? Jag tror att Ulrika skulle förstå, men hon skulle också komma i en farlig slitning mellan mor och far. Och för pojkarna skulle det bara bli att jag hade gett mig ifrån dem. Ingen vart kom jag med mitt grubbel, men det känns lättare nu när jag har fått berätta allt för dig. En sak vet jag med visshet, det är att jag aldrig kan skiljas från dig. Du har varit rädd och velat springa din väg, men jag tänker inte låta dig springa. Du har ingen alls äganderättskänsla. Det är underligt att se en människa som inte hugger klorna i något. För dig är det naturligt att avstå och offra. Det var när jag förstod det som jag blev rädd att jag skulle komma att göra dig illa. Nu är jag inte rädd för det, för jag kommer aldrig att tillåta dig att avstå. Och ingen människa kan någonsin skilja oss åt. Hur ofta vi kan komma att träffas vet jag inte nu, men livet är långt och det kan bara föra oss närmre varann. Den 15