TORA DAHL där drömmen, Karin, som du skrev till mig om, den har jag haft så mycken glädje av. Jag menar den, där du gick genom rum efter rum och öppnade dörr efter dörr och allt var lika trist (jag vart så ledsen först), men så kom den sista och du såg floden och den var blå och du gick i det gröna gräset utmed den. Nu håller jag på och målar den där floden och den är mycket blå och ett träd lutar sig ut över den och trädets grönska är späd så att hela grenverket syns. Den tavlan kommer att bli bra det tror jag säkert. Men annars blir det ofta så att jag har sett för mig färgerna så vackra, sett dem som en vision av skönheten. Men sen kan jag stå och titta på den färdiga tavlan och då finns inte visionen där, det ser ut som ett lapptäcke bara, ett ganska vackert lapptäcke, det håller jag på, men jag hade velat mer. Men i den här tavlan finns visionen kvar. Det var en klockstapel också i din dröm, den kom inte med på tavlan, men jag tycker jag ser den strax utanför, tar mig en titt dit då och då medan jag målar, de där visarna och siffrorna som var dansande och lekande figurer i klara granna färger, jag blir alltid på så gott humör när jag ser dem för mig. Till höger om tavlan ser jag den där klockan, på vänstra sidan är de många rummen. Då blir jag mera dyster när jag ser åt det hållet. Jag ser hur du gick där, gick där i många år. I ogästvänliga rum där stela uniformsklädda personer höll vakt. Men dig fick de ingen uniform på. Du gick där som en främling och du gled ifrån dem som om du aldrig hade varit i deras närhet. Ditt hem är vid den blåa rinnande floden. Om några veckor bara ska vi gå tillsammans utmed floder, Karin. Om en knapp vecka reser jag. Fjorton långa dar får jag vänta på dig därute. Men det blir glädje också i de dagarna. Varje dag skriver jag till dig om allt vad jag har sett, och jag tänker på dig var jag går, jag tänker att här ska jag gå med dig om fjorton dar, om tretton, om tolv. Å, den där hindrande siffran som blir mindre för var dag. Det är en fröjd det också. Och så hinner jag planera och ordna för oss. Men du måste komma ihåg när du går av tåget på Gare du Nord att stå stilla och vänta tills du ser mig. Det kan vara svårt bland alla människor att hitta varann, men stå stilla bara med kappsäckarna bredvid dig. Och när det kommer bärare och vill ta hand om dig så säg bara att du väntar på mig. Och tavlan, Karin, med din blåa flod, den kommer jag inte att sälja, den ska du ha, du och jag ska ha den tavlan tillsammans. O, du min älskade, jag trycker dig till mitt hjärta. Det finns mycket ångest och oro där, men, o Gud, vad jag är lycklig också. Och du gör mig så glad, Karin, när du säger att du är lycklig. Du som har gått genom så många gråa rum, jag tycker att du kan ha rätt till lycka. Men jag är rädd att du arbetar för mycket nu och du tar det för hårt. Jag ser dig för mig och du är blek. Men därute, Karin, ska du bli frisk och stark. En timme i förväg ska jag vara vid Gare du Nord. Måtte tåget inte vara försenat! Din, din egen.” Nu samlar hon ihop brevpappersarken, lägger dem till en kudde för sitt huvud att vila på, stryker kinden mot dem. Gud fordrade det inte, tänker hon. Och då är det till Abrahams offer som hennes tankar har flugit. För henne handlar den historien inte om ett blodsoffer utan är en saga bara, vars mening är att Gud inte fordrar av människan att hon ska offra sitt käraste på jorden. Hon är mycket trött nu, och hon känner som om hon hade förts till Bengts hem och blivit stående i dörren och sett honom och hans familj, och vänt och gått sin väg. Så trött att hon hade stupat om han inte hade kommit efter henne. Men han såg henne och ropade: Stå stilla och vänta på mig! Och hon tänker: vad bryr jag mig om tryggheten i ett hem. Det jag bryr mig om det är att du finns för mig, att vi finns till för varandra, att jag kan säga till dig allt vad jag tänker, att du kan säga till mig allt vad du tänker, att 16