TORA DAHL du kan komma till mig när din längtan bränner dig så att du måste. Sen kommer en annan tanke med ett vasst hugg: Om nu Viktoria skulle ha läst det här brevet? Vad hade det blivit för henne? Det som för mig och dig var liv och bönhörelse, vad blev det för henne? Hon ser henne stå där framför dem, ännu orörd av ödet, ovetande. De är rädda att väcka henne. Men en oförsiktig rörelse — och hon vaknar och ser dem stå där hand i hand. Vad händer då? Tårar och anklagelser? Nå, döm oss då! Vi är beredda. Men kanske gör jag henne orätt. Kanske är hon stark och kan förstå. Och kanske gör det inte så ont som vi tror. Nu drömmer Karin och ser vackra bilder. Ett barn. En gosse är det. Och han frågar: När kommer pappa? Och hon svarar att pappa kommer så snart han kan komma ifrån, han har så mycket att stå i. Men nu ska vi se på den vackra klockan som pappa har målat åt oss. Titta på alla de granna siffrorna som leker och dansar och tar fatt på de glada visarna var gång de kommer och släpper dem inte ifrån sig förrän de har lekt en lek tillsammans! Se så vackra de är, och blommor växer överallt! I sommar ska vi resa bort alla tre och bo vid en flod. Och gossen tycker han förstår så bra att pappa och mamma inte kan bo tillsammans för att de har sitt arbete på olika håll. Och sen när han blir större och frågar mer, om åtta, nio, tio år, då måste vi säga honom som det är. Han kommer att förstå det också... Men då är Bengts barn stora. Och då kan han komma till oss. Livet är långt. Och man lever många liv. Denna nya novell av Tora Dahl knyter an till hennes romantrilogi ”Inkvartering” (1937), ”Avdelning II, sal 3” (1948) och ”Det som har varit” (1952). 2 BLM 1953 I 17