EINAR MALM FRÅN UTKIKSBERGET Så långt utanför mig själv som möjligt riktar jag helst blicken — bakom slutna ögonlock endast härjade stränder, flackande ljus, vikande ankargrund . . . Men se — långt ute i vintrig farled stävar ett mönjerött reservfyrskepp med ankartyngd bog nordostvart — vaktombyte stundar på havet, mil bortom vår synrand, där ordinarie fyrskeppet troget kämpat ett drygt årsvarv på sin ödsliga station. Det slitna fartyget tarvar dockning och vila och här kommer avlösningen med friska krafter — ingen fara för ljuset därute: gamla skrovet ska få sin semester, gamla fyren sin översyn. Den som vore ett skrov av vikt för det allmänna bästa, ett skinande ljus av ekonomiskt värde! Då kunde man bli remplacerad, omhändertagen och temporärt förnyad när färgen flagnar och fogarna bågnar och orken tryter! Nu måste man istället stirra så långt som möjligt utanför sig själv, åt alla håll — för att slippa se sin egen verklighet. 18