DJUNA BARNES ALLER ET RETOUR På tåget mellan Marseilles och Nice färdades en dam av ansenlig kraft. Hon hade passerat de fyrtio och var en aning framtung. Hennes barm var hårt snörd och planschetterna buktade sig vid varje andetag. Då hon andades och rörde på sig ljöd pinglet av ett flertal grovlänkiga guldkedjor, medan klangen från stora smycken i kraftiga infattningar markerade hennes lättare gester. Gång efter annan höjde hon en långskaftad lornjett till sina ofta blinkande bruna ögon och betraktade landskapet som hon for igenom, fördunklat av rök från tåget. I Toulon drog hon ner fönstret, böjde sig ut och ropade efter öl, och fållen på den höft-snäva kjolen stod därvid ut i en snibb ovanför högsnörda bruna kängor och ett stycke skära yllestrumpor på välformade ben. Hon satte sig till rätta igen och drack sitt öl med ett välbehag som i någon mån tyglades av de små knubbiga fotternas fasta tryck mot gummimattan. Hon var ryska och änka. Hon hette Erling von Bartmann. Hon bodde i Paris. Vid avresan från Marseilles hade hon köpt ett exemplar av ”Madame Bovary”, och nu höll hon det i ringprydda och varma händer. Hon läste ett par meningar med svårighet, la ner boken i knät och tittade åter på de förbiilande bergen. I Marseilles korsade hon långsamt de smutsiga gatorna med kjortelfållen lyft en bit ovanför de bruna kängorna, försiktigt och frånvarande på samma gång. Den tunna näshuden skälvde då hon drog in grändernas fräna lukt, men hon såg varken belåten eller missbelåten ut. Hon gick uppför de branta, smala, skräpiga gatorna som gränsade till hamnen, såg åt höger och vänster, la märke till varje litet föremål. En plussig kvinna satt med utspärrade ben i dörröppningen till ett enkelrum där det stod en smutsig järnsäng med höga gavlar. Hon höll slappt en kramsfågel i sin feta hand och plockade den. Luften var fylld av fjädrar i olika fallhöjd. Kvinnor med bara ben, med tjockt hår klippt i lugg ovanför stora glanslösa ögon skrattade med såriga läppar då madame Erling von Bartmann banade sig fram. Vid skeppshandlarnas butiker hejdade hon sig och sög in den skarpa lukten av tjärdrev, blåställ, såpa. Hon tittade på åtskilliga kolorerade vykort med kvinnor på badstranden, sjömän som böjde sig över högbarmade, fukt-ögda sirener med strassbroscher. Hon kände på satängen i de vulgära, pråliga sängöverkasten som salufördes i en gränd. I ett dammigt, flugsmutsat fönster låg avsats på avsats med begravningskransar flätade av vita och rödvioletta pärlband, och inte långt därifrån bilder av Det Blödande Hjärtat i hamrat tenn med låga och bård av spets. Hon återvände till hotellet och ställde sig framför den smala spegeln på den höga byrån och tog nålarna ur hatt och flor. Hon satte sig på en av de åtta stolarna, som i perfekt precision stod uppradade längs de båda väggarna, och snörde av sig kängorna. Hon tittade på de genombrutna gardinerna framför mörka fönster ut mot en gård där man sålde duvor. Hon tvättade händerna med en röd, oval jättetvål, och försökte sedan tänka medan hon torkade sig. Följande morgon satt hon där på de grova 19