DJUNA BARNES linnelakanen mellan de båda mahognygavlarna i sitt spetsprydda nattlinne och planerade sin resa. Det var ett par tre timmar tills tåget skulle gå och hon klädde sig och gick ut. Då hon fick syn på en kyrka gick hon in och drog långsamt av sig handskarna. Det var mörkt och kallt och hon var ensam. En liten oljelampa brann på var sida om Antonius’ och Franciskus’ helgonbilder. Hon ställde ner sin bruna handväska på en bänk och gick in i ett hörn och böjde knä. Hon vred stenarna på sina ringar utåt och förde samman händerna. Ljuset lyste mellan hennes fingrar då hon höjde dem och med hela sin kraftfulla intelligens bad till Gud om allmän återlös-ning. Hon reste sig, såg sig om likt en turist, förtretades över att inga ljus brann till Den Högstes ära, kände på materialet i altarduken. I Nice tog hon en buss, åkte andra klass och var vid fyratiden framme vid stadens utkanter. Hon öppnade med en stor nyckel de höga rostiga järngrindarna till en privat park, och stängde dem efter sig. Vägen kantad av blommande träd med sina doftande kalkar, den fuktiga mossan som blödde över den trasiga stenläggningen, den heta dävna luften, osynliga fåglars oavbrutna karnevalsupptåg, allt löpte samman i en härva av sjungande mönster, ljus och mörker. Allén var lång och utan en enda krök förrän den svängde in mellan två massiva urnor, tunga av kakteers metallspiraler, bortom vilka huset reste sig i rappning och sten. För insekternas skull stod inga fönsterluckor öppna ut mot allén, och madame Bartmann gick, fortfarande med kjolen lyft, runt till gaveln där en långhårig katt låg mjukt i solen. Hon tittade upp mot fönstret med de halvstängda luckorna, hejdade sig, kom på andra tankar och begav sig in i skogsdungen bortanför. Det djupa genomträngande surret från markens insekter upphörde kring hennes försiktiga kliv och hon vred på huvudet och såg upp mot de lätta molnstrimmorna här och där på himmeln. Hon hade nyckeln till grinden i sin be-handskade hand och den sjuttonåriga flickan som kom fram ur ett buskage, tog hand om den och slog följe med henne. Barnet gick ännu i korta klänningar och den skära huden på hennes knän var grå av undervegetationens damm. Hennes ekorrfär-gade hår höjde sig i två ljuskammar längs huvudet och sänkte sig ner mot de långa öron-loberna, där det fångades upp av ett ärggrönt sidenband. ”Richter ...”, sa madame Bartmann (hennes make hade önskat sig en pojke). Barnet la händerna på ryggen innan hon svarade. ”Jag har varit därute på ängen.” Madame Bartmann promenerade vidare utan att svara. ”Stannade du i Marseilles, mamma?” Hon nickade. ”Länge?” ”Två och ett halvt dygn.” ”Varför ett halvt?” ”Tågen.” ”Är det en stor stad?” ”Inte särskilt, men smutsig.” ”Finns det inget vackert där?” Madame Bartmann log: ”Det Blödande Hjärtat... sjömän.. Efter en stund kom de ut på öppna fältet och madame Bartmann vek tillbaka kjolen och satte sig på en tuva, varm av solstekt gräs. Med ungdomens slösande spänst i lemmarna satte sig barnet bredvid henne. ”Ska du stanna hemma nu?” ”Ett bra tag.” ”Var Paris vackert?” ”Paris var Paris.” Flickan kände sig avsnoppad, hon började plocka i gräset. Madame Bartmann drog av den ena av de bruna handskarna, sprucken vid tumgreppet, och hejdade sig så: ”Ja, nu när din far är död ...” 20