ALLER ET RETOUR Barnets ögon fylldes av tårar och hon sänkte huvudet. ”Jag faktiskt ilade hit”, fortsatte madame Bartmann vänligt, ”för att se till mitt eget. Låt mig se på dig”, fortsatte hon och höjde barnets haka med sin kupade hand. ”Tio när jag såg dig sist och nu är du kvinna...” och därmed släppte hon plötsligt barnets haka och tog på sig handsken igen. ”Kom”, sa hon och reste sig, ”jag har inte sett huset på åratal...” Medan de promenerade ner genom den mörka allén talade hon. ”Står den svarta marmorvenusen kvar i hallen?” ”Ja.” ”Stolarna med de skulpterade benen, existerar de fortfarande?” ”Bara två. Förra året hade Erna sönder en, och året förut...” ”Jaa...?” ”Hade jag sönder en.” ”Stora damen”, kommenterade madame Bartmann. ”Jaha. Och den stora bataljmålningen, hänger den fortfarande kvar över min säng?” Barnet viskade fram: ”Det är mitt rum nu.” Madame Bartmann tog av sig handsken igen, lossade lornj etten från den lilla haken vid barmen, förde den till ögonen och betraktade barnet. ”Du är mycket mager.” ”Jag håller på och växer.” ”Jag växte jag också, men som en duva. Fast den ena generationen kan ju inte vara precis lik den andra. Ditt röda hår har du från fädernet. Det”, sa hon bryskt, ”var en underlig, sinnesrubbad figur den där herr von Bartmann. Jag kunde aldrig fatta vad vi hade med varann att göra. Vad dig beträffar”, tillfogade hon medan hon fällde ihop lornj etten och drog på sig handsken, ”måste jag se vad han har åstadkommit med dig.” Huset var tungt möblerat, antikviteter, sam-metsblommor, sammetsbibel, tobak. På kvällen såg Richter sin mor, fortfarande i hatt och prickigt flor, spela på den spinkiga bredbenta flygeln tätt intill terrassfönstret. Det var en vals. Madame Bartmann spelade fort,, i svallande tempo, och gnistorna från hennes, juvelprydda fingrar var bubblor som löpte över tangenterna. I trädgårdens mörker hörde Richter hur Schubert strömmade ner längs ljuset från det öppna fönstret. Flickan frös nu och hon darrade i ekorrpälsen som snuddade vid knäkylan. Fortfarande snabbt, med en final som nästan gick i den stora operastilen, stängde madame Bartmann flygeln, stod ett ögonblick på balkongen, andades in luften och plockade med de grova länkarna på sin kedja medan insekterna i lodräta svep korsade hennes synfält. Efter en stund gick hon ut, satte sig på en stenbänk och andades värme. Richter stod några steg därifrån och gick inte närmare och sa ingenting heller. Madame Bartmann började, fast hon inte kunde se barnet, utan att vända sig om: ”Du har alltid varit här, Richter?” ”Ja”, svarade barnet. ”Här i parken, här i huset, med herr Bartmann, dina lärare, hundarna?” ”Ja.” ”Du talar tyska.” ”Lite.” ”Får jag höra.” ”Miide bin ich, geh’ zu Ruh ...” ”Och franska?” ”0 nuit désastreuse! 0 nuit effroyable...” ”Ryska?” Barnet svarade inte. ”Åh!” sa madame Bartmann. Sedan: ”Har du varit ofta i Nice?” ”Ja då, ofta.’ ”Vad har du sett där?” ”Allt.” Madame Bartmann skrattade. Hon böjde sig framåt med armbågen mot knät och ansiktet i handen. Hennes örhängen skakade och insekts- 21