DJUNA BARNES Burret var klart och mjukt. Smärtan låg i träda inom henne. ”En gång”, sa hon, ”var jag ett barn som du — tjockare, friskare, men i alla fall som <du. Jag älskade vackra saker, men”, tillfogade ®ion, ”av annat slag. Saker som var positiva. Jag tyckte om att gå ut på kvällen, inte för att den var mjuk, vällustig, utan för att skrämma upp mig, för att jag hade känt till den så kort tid, och den skulle finnas till så länge efter mig. Men det...”, avbröt hon sig, ”hör ju inte till saken. Tala om hur du känner dig.” Barnet rörde sig i dunklet. ”Jag kan inte.” Madame Bartmann skrattade igen, kort. ”Livet”, sa hon, ”är smutsigt, ohyggligt. Det finns allt i det, mord, smärta, skönhet, sjukdom, död. Vet du det?” Barnet svarade: ”Ja.” ”Hur vet du det?” Barnet svarade igen: ”Jag vet inte.” ”Ser du”, fortsatte madame Bartmann, ”du vet ingenting. Du måste veta allt, och sedan kan du börja. Du måste antingen ha stor vetskap eller också fullfölja din undergång. Hästar rusar bort med dig från faran, tåg för dig tillbaka, tavlor ger hjärtat dödskval för att de hängde över en man du älskade och kanske mördade i hans säng, blommor stöter en dolk i minnet för att ett barn begrovs bland dem, musik eggar världen till upprepningar, korsvägarna är där älskande svär sina löften, och krogarna är för tjuvar, kontemplation leder till fördomar och sängar är fält där barn kämpar en hopplös kamp. Vet du allt det här?” Det kom inget svar ur mörkret. ”Människan är rutten från begynnelsen”, fortsatte madame Bartmann, ”rutten av dygd och av last. Hon är strypt av dessa båda och tillintetgjord, och Gud är det ljus som den mänskliga insekten vänder sig till och dör av. Detta är visdom, men det får inte missförstås. Jag vill inte att du ska sätta näsan i vädret för varenda hora du möter på gatan. Vandra med de förtappade, men utan fördomar. Yvs inte över din likgiltighet, om du råkar ha likgiltighet, och”, sa hon, ”missuppfatta inte värdet av din lidelse, den ger bara krydda åt all skräcken. Jag önskar...” och hon avslutade inte meningen. Stilla tog hon fram sin näsduk och torkade sig ljudlöst i ögonen. ”Vad då?” sa barnet ur mörkret. Madame Bartmann skälvde. ”Tänker du?” sa hon. ”Nej”, svarade barnet. ”Tänk då!” sa madame Bartmann högt och vände sig mot barnet. ”Tänk allt, gott, ont, likgiltigt, allt, och gör allt, allt. Försök att fatta vad du är innan du dör, och”, sa hon medan hon höjde på huvudet och svalde med slutna ögon, ”kom tillbaka till mig som en god kvinna.” Så reste hon sig och gick därifrån, ner genom den långa allén. På kvällen då madame Bartmann låg hop-kurad i sin bädd under en sänghimmel med blå rosor, ryschad och lavendeldoftande, ropade hon genom förhängena: ”Richter, spelar du?” ”Ja!” svarade Richter. ”Spela lite för mig.” Richter hörde sin mor vända sig tungt och med förnöjda andetag. Rörande, med bräckliga ben sträckta mot pedalerna, spelade Richter med spröd teknik och lätt anslag något av Beethoven. ”Bravo!” ropade hennes mor, och hon spelade igen, och den här gången härskade tystnad i himmelssängen. Barnet stängde flygeln, drog sammetsskyddet över mahognyn, släckte ljuset och gick, fortfarande i sin korta päls, ut på balkongen. Några dagar senare, efter att ha undvikit sin mor, verkat skygg, skrämd och förorättad, kom Richter in på sin mors rum. Hon talade knapphändigt och utan omsvep: ”Mamma, med ditt samtycke skulle jag vilja eklatera min förlovning med Gerald Teal.” Hennes sätt var uppstyltat. ”Pappa var med på det, han har känt honom i flera år. Om du tillåter.” 22