AGNES LANGENSKJÖLD ÅNGESTENS LÄRJUNGASKAP Reflexioner kring Jarl Hemmer ”Jesus Kristus skall kämpa sin dödskamp intill tidens ände; vi får icke sova bort denna tid.” Dessa ord av Pascal tar Lev Sjestov till utgångspunkt för en fängslande studie över denne — en skrift riktad mot allt stillastående, all ”frid” såsom kriterium på sant lärj ungaskap: de sanna lärjungarna är för honom de ro- och rastlösa, de som ”stönande söker”. Att existentialisten Sjestovs studie, i mycket besläktad med den Dostojevskij-Berdjajevska kristendomstypen, i all sin brinnande intensitet är ensidig, kan ej förnekas. Att Pascal med sitt ”icke sova” menat något mycket enklare — snarast en aktiv ”väckelsekristen” livsform — förefaller mig säkert. Min mening är emellertid icke att här ingå på denna fråga, utan att dröja vid en av de ”stönande sökare”, som själva anslaget i Sjestovs bok, liksom ock den tes han driver, aktualiserat för mitt medvetande: en av de ro- och rastlösa lärjungarna, som gång på gång genomlevat Jesu dödsvånda utan att någonsin vinna klarhet och frid. I ”En man och hans samvete”, denna bok, som trots alla brister i komposition och yttre trovärdighet utgör toppunkten i Jarl Hemmers prosadiktning, och som nu är mer aktuell än någonsin — diktaren själv har i företalet pekat på tiden ”efter nästa världskrig” såsom den, då boken skall förstås och läsas — finner vi en bild, som direkt illustrerar Pascals ovan anförda tanke. I en dröm ser bokens centralgestalt — prästen Strang, sedermera Bro — ett passionsspel uppföras. Han ser människorna i hänförelse ligga på knä inför spelets låtsade Kristusbarn. Men på en halmstack vid uthuskanten, utesluten från ljuset och värmen i den närliggande stugan, finner han ”en liten stel figur, hopkurad, klädd i lumpor och halvt översnöad”: det riktiga Kristusbarnet — ihjälfruset. Kristi martyrium upprepas i vår egen tid. Och vad boken har att förtälja om den yttersta tidens människor visar oss syndens hårda grepp om sinnena, ständig ångest och djupa nederlag även för den, som kämpar efter följeisens kamp. Den frid, som alltför lätt har vunnits, håller ej stånd mot livets verklighet, den drunknar i lidandets hav. ”Gud lyfter icke många rena till himlen; de flesta äro dragna upp ur dyn”: så lyder det Lutherord, som är bokens motto. Och ”dyn”, som skildras, är djup och sugande. Strang — en av dem som ”stönande söker” — sjunker i den gång på gång, och blott det frivilliga, reservations-lösa steget ut i lidandets hav ger honom en föraning av friden och gör honom fri. Den mänskliga ondskans, det mänskliga lidandets och det medmänskliga ansvarets sammantrasslade problem ger Hemmer ingen frid ända från ett tidigt skede i hans alstring. ”Allt levandes nödrop till Gud och människor” har han tidigt varit lyhörd för. Ondskan i det egna väsendets djup, den orena ”mörka underjord”, i vilken även det ljusaste i dikten haft sin rot, har han tidigt upplevat. Ett barndomsminne, präglat av det självupplevdas intensitet, inleder Johan Samuel Strangs dagbok. Det är skildringen av den unge sälskytten August Ripös bråda och hemska död, som hos gossen Strang utlöser en namnlös fasa inför lidandet och döden och samtidigt en odefinierbar känsla av skuld, av s. a. s. kosmiskt med- 24