ÅNGESTENS LÄRJUNGASKAP ansvar, som tar sig uttryck i ett tafatt försök till gottgörelse. Denna dunkla känsla av skuld på djupet även där det icke föreligger någon konkret, definierbar skuld, är något konstituerande för Hemmers livsinställning. En föga känd ungdomsnovcll, ”Skottet”, som ingår i ”De skymda ljusen” av 1921, är ett typiskt uttryck härför. Novellens ”jag” tror sig genom ett lättvindigt avlossat skott ha vållat en liten gosses död. Han genomlever under några dagar en mördares vånda; efter en svår inre kamp tvingar han sig till bekännelse för gossens mor och till självangivelse för polisen. Under tiden har emellertid en annans skuld till gossens död blivit bevisad. Han står där frikänd — men detta medför inte någon inre befrielse. Det bristande ansvaret vid avlossandet av skottet, den potentiella skulden står kvar som en realitet starkare än den yttre skuldlösheten och försänker självanklagaren i ett förnyat grubbel över livets mening. Samma grubbel över lidande och skuld möter oss ett år tidigare i ”Onni Kokko”, här i samband med krigets problem. Vilken avgörande roll upplevelsen av två krig och av den latenta krigsatmosfären mellan dem spelat vid utformningen av Hemmers hela livsinställning, av hans dikt likaväl som av hans personliga livstragedi, har jag sökt påvisa i ett par artiklar i ”Nya Argus” 1946. Vad jag i detta sammanhang vill framhålla är att krigsproble-matiken, den härmed sammanhängande upplevelsen av ondskans och lidandets problem i Hemmers sinnesart mött en av naturen lämplig och av tidiga själsupplevelser beredd jordmån. Hemmers av social miljö, av uppfostran och nedärvd rättsuppfattning, icke minst av ett hela livet igenom lika glödande foster-landspatos bestämda medvetna tänkande klas-serar utan vidare stridens parter i ”onda” och ”goda”. För hans ”jag på ytan” ligger problemet lika enkelt till som det ursprungligen gjort det för gossen Onni, som det i berättelsens slut fortfarande gör det för ”Löjtnanten”. Men för ”jaget på djupet” dyker den fröding-ska frågan upp: vem är ”ond” och vem är ”god” — var går gränsen — äro icke alla i alla läger bröder, vilka var på sitt sätt kämpar sig igenom ondskans övermäktiga flod? Är icke alla offer för det lidande, vilket — såsom han senare uttrycker det i ”En man och hans samvete” — ”likt ett hett element svallar kring vårt klot och här och var forsar samman till en brinnande virvel av smärta”, ett kosmiskt, alltomfattande lidande, som består från tidernas första gryning till deras yttersta stund? Här blir alla lika värda medlidande: gossen Onni, som av rättfärdighets-känsla ryckts in i krigets virvlar och inför dess realitet upplever en skakande splittring; hans morbror, den präktige arbetaren, som av samma känsla drivits in i ett motsatt läger och skoningslöst arkebuseras; den ordensprydde ryske generalen, nu blott en halvblind och senil sörjande far; och mest kanske jägarkapten Karr, besviken på all den entusiasm, som en gång drivit honom in i det blodiga hantverket, fylld av vämjelse vid allt mänskligt — mannen, som dränker problematiken i alkohol och löser den med att rikta det mördande vapnet mot sig själv. Hos dem alla kan vi spåra det ”goda”, det mänskliga — men hos dem alla finns även på djupet en icke blott lidandets, utan också skuldens gemenskap: de är alla aktiva medspelande i det mänskliga hatets sorgespel. Något av den grundtanke, som föresvävat Hcmmer i ”Onni Kokko”, har han givit uttryck i en långt senare offentliggjord novell med motiv från samma tid, ”Bud från ödemarken” i samlingen ”Budskap”. Den ”vite” studenten-krigaren, som under några ödesmättade ögonblick i sitt inre upplevat medmänsklig gemenskap med den ”röde” fånge han skulle skjuta, och sedan själv fallit offer för dennes svekfulla skott, lämnar i dödsögonblicket ett säreget budskap till människorna: ”Ondskan i världen är ett missförstånd. Jag vet det nu och jag säger det från ett berg.” Ingen bitterhet, intet rop på hämnd, utan en vid evighetsgränsen klarnande visshet om en försoning bortom de mänskliga måtten på ont och gott. Ordet ”missförstånd” kan här knap 25