AGNES LANGENSKJÖLD past tolkas så att det onda uppfattas som något irreellt, tillfälligt. Men vad Hemmer i de båda böckerna vill säga, är snarast att alla dessa människor har dragits in i den bittra kampen icke av direkt, medveten ondska, utan på grund av att de missförstått livets innersta syfte. Ondskan är ett missförstånd, och dock något mycket reellt för envar av oss, bottnar i något, som hör samman med människolivets villkor på denna jord. Liksom lidandet är den metafysiskt betingad. Hemmer har aldrig använt begreppet ”arvsynd”, men intensivare än någon annan upplevt dess realitet. ”Det onda, som jag icke vill, det gör jag” — de orden kunde stå som motto för mycket av vad han skrivit, från motivet i det nyss anförda ”Skottet” ända fram till den omedvetna skada, som studenten Strang vållar den lille, ofärdige Johannes i avsikt att hjälpa honom, eller till samme Strangs svåra syndafall med skyddslingen Essi i ”En man och hans samvete”. I skaldens sista samling, ”Du land”, tolkas de av dikten ”Rannsakan”. Full av förtvivlan frågar skalden där, hur det stora sammanbrottet av all mänsklig tro och kultur kunnat äga rum, hur jorden kunnat bliva denna ”jätteså av blod” — och svarar: Jag vet blott, att jag själv var med och gödde första droppen. Hur ädelt än min ande kved, så var min konung kroppen. ”Arvsynden” såsom en tung, olidlig börda för människan liksom ock känslan av skuldens gemenskap på ett större djup än de ögonblickets strider, där han har sin givna position, träder även fram i hans ”Bön för jorden” i samma samling: Tungt är att hata, tungt att förbanna, tungt är att timra på korsens trä. Alla vi njutit, alla vi brutit, alla vi smidde vid väsande bloss länkarna, som i bojor oss gjutit. Du blott kan bryta de länkarna loss. Det yttersta svaret, lösningen, som den sista raden giver, famlar Hemmer efter hela sitt liv. Och det förblir ända till slutet mer av en fråga än av ett svar. Oftast känner han det mer som ett: kan Du bryta länkarna? — är Du den som är — eller den som icke är till annat än i vår längtan? Svaret — uttalat eller antytt — utfaller olika i de många verk där Hemmer sysslat med skuldens problematik — strängt taget alla hans prosaverk. Inte ens ”Morgongåvan”, som väl egentligen utgör ett slags flykt undan personliga problem, saknar inslag härav. Skuldproblemet och offertanken möter oss i den dramatiska dikten ”Med ödet ombord” av 1924, en mycket hemmersk variation av motivet i Alfred de Vignys novell ”Le cachet rouge”: sjökaptenen, som av regeringen fått förseglade order att skjuta en deporterad oppositionsman, vars unga hustru är med ombord. I Hemmers dikt har kaptenen, en gammal man, en gång älskat den unga kvinnans mor och svikits av henne. Han gripes av en häftig passion för dottern och är färdig att ignorera ordern, om hon blott — för att rädda makens liv — ger sig åt honom. Men då hon, driven av förtvivlan, är färdig att offra sig, löser han situationen med att gå överbord. Samma lösning alltså som kapten Karrs, men här förbunden med ett medvetet offer av livet för en annans skull. Offret sonar emellertid ej den potentiella skuld det hindrat att få yttre realitet. Elise blir ej lycklig. Mannen misstänker henne; genom livet och bortom livets gräns släpar han med sig denna misstänksamhets tunga börda — det tomma fantasilidandets outhärdliga börda blir hans, liksom den unge mannens i ”Skottet”. Att detta lidande är det tyngsta att bära är säkert en personlig erfarenhet, som hänger samman med diktarens — med mången konstnärs och diktares — säregna överkänslighet, och som verkar tärande på hans livskraft, samtidigt som det är en förutsättning för hans inlevelse i ”allt världens lidande”, sådant det genom åren får allt bredare rum i hans själ och dikt. Två andra moment i Hemmers syn på skuld och lidande kan vi här taga vara på. Skuld 26