ÄNGESTENS LÄRJUNGASKAP föder skuld: Mariannes svek, kaptenens brottsliga passion, Edgars svartsjuka misstankar är länkar i samma kedja. De två männen, som möts bortom graven, hör samman i skuldens gemenskap. Det är det första. Det andra är: skuld sonas blott genom offer. Emellertid uppstår här frågan: är kaptenens — liksom kapten Karrs — handling ett offer eller blott en flykt från problematiken? I själva dess ödesdigra följder utläser vi svaret. Det verkliga offret ligger på en fördjupad religiös linje, som Hemmer ännu ej funnit. Den trans-cendenta inramningen i ”Med ödet ombord” är blott i mycket vag mening ”religiös” och på intet vis kristen: tragedien är helt inommänsklig. Men diktaren sträcker sig efter en religiös lösning. Redan kapten Karr i ”Onni Kokko” ropar i sin förtvivlan på ”en ny religion”. Och jämför vi Hemmers dikter från samma tid — ”Pelaren”, ”Över dunklet”, ”Väntan” — finner vi, att han lidelsefullt, ”stönande” söker en sanning bortom det mänskliga. I ”Fattiggubbens brud”, två år senare, får sökandet en direkt kristen inriktning. Pinad av det moderna livets själlöst tekniska inriktning ger sig diktaren ut på spaning efter innerlighetens värden och får en uppenbarelse av människolivets djupaste mening i en avlägsen bygd, över vilken en säregen kristen väckelse några årtionden tidigare gått fram. Lidandet möter oss även här först i en skenbart meningslös form; gåtfullt och hårt är det öde, som drabbat den unga Anna Ringars, och barock är hennes reaktion inför sorgen. I och med att detta lidande länkas in i det stora Gudssammanhanget blir det dock meningsfyllt och fruktbärande. Åt lidandets fruktbarhet har Hemmer långt tidigare givit personligt uttryck i sin lyrik, så t. ex. i den gripande dikten ”Brunnen” i ”Över dunklet”: smärtan är det, som i hans fordom sträva och hårda sinne har grävt den brunn, ur vilken glädjens levande vatten nu sprudlar emot människorna — en bild, som för resten går igen i Strangs dagbok. Men den religiösa anknytningen saknas här — i synlig måtto — medan den är själva nyckeln till Anna Ringars’ andliga växt och till den myndighet hon får över omgivningen. Men den kallelseväg hon går, sedan hon frigjorts ur den meningslösa smärtans grepp, är inte lätt. Det ljus, som strömmar ut ur hennes förvandlade väsen icke endast drager in människor i ljussfären — det stöter även mot den mänskliga ondskans kompakta mörker och ger detta relief. Och mörkret smittar även dem, som vill bekämpa det: Anna Ringars’ anhängare — liksom Kristi lärjungar — är färdiga att gripa till våld för att försvara fridens och kärlekens levande budskap mot stelnat och själlöst formväsen. Inför detta får hon på nytt uppleva ett gränslöst lidande — men ett meningsfyllt lidande, som beseglas med ett frivilligt martyrium. Då Anna Ringars offrar livet, är det ej för att fly dess problematik, utan för att lösa dess innersta möjligheter hos de vacklande och trevande — först detta offer ger dem klarsyn och kraft att gå Kristi väg utan kompromiss. Det ställföreträdande lidandets mening har här klart gått upp för diktaren såsom den enda adekvata lösningen på ondskans och lidandets gåta. Motivet dyker härefter flera gånger upp i hans dikt. Vi kan spåra det i dikten om den egyptiske fursten, som offrar tron och liv hellre än han sviker fredsdröm-men i sitt hjärta, och som genom sitt offer bär fredens budskap till sena släkten. Vi kan spåra det i berättelsen om uppfinnaren, som sänker frukten av långa års forskningar — det allt-förstörande vapnet — i havet, offrar sin egen och kanske fosterlandets ”ära” hellre än han vinner den för priset av milliontals okända barns och mödrars lidande och sjunker död samman, då gärningen är fullbordad. Vi möter det slutligen som den dominerande tanken i det prosaverk, där alla andras tanketrådar löper samman, ”En man och hans samvete”. En av de stora stötestenarna för Hemmer, då han grubblar över människolivets gåta är ju det oförvållade lidandets, främst barnalidan-dets problem — detsamma, som hindrar Ivan 27