AGNES LANGENSKJÖLD Karamazov att acceptera Guds världsordning. I ”En man och hans samvete” möter oss bar-nalidandet i två gestalter: Johannes, den lille bräcklingen med klumpfoten och det alltför stora huvudet, utstött ur de friskas och starkas samfund och slutligen plågad till döds av tanklösa skolkamrater, och den lilla, bleka flickan på Sveaborg, den röde fångens barn, som delar hans lidanden. Studenten Strang, den slarvige teologen, som försökt hjälpa den lille, men blott förvärrat hans situation, plågas av grubbel över hans öde. Gång på gång frågar han sig: varför led han? — för vem led han? Och långsamt klarnar svaret: han led för oss alla, för att ”utfylla det som fattas i Kristi lidande”. Strang ser som en ofrånkomlig verklighet, att ”hela tillvaron ohjälpligt bygger på ställföreträdande lidande”, vars högsta sinnebild är Kristi kors. Men detta ”outgrundliga offerväsen” är för honom ett ”att”, vars ”varför” han ej kan fatta. ”Hela vårt hjärta uppreser sig mot detta mysterium. Men för visso skall Guds hjärta en dag visa sig större än vårt.” Johan Samuel Strang böjer sig sålunda för mysteriet, men står utanför det. Då han — alias prästen Bro — en gång, efter många år, från det meningslösa själasörj arvärvet för dödsdömda fångar stiger ut i själva fånglägrets Gehenna för att identifiera sig med de lidande, oavsett deras skuld eller oskuld inför mänsklig domstol, upplever han det ställföreträdande lidandets mysterium som den enda förlösande verkligheten. Dess plågsamma ”varför” har försvunnit. ”Det är inte så obegripligt, bara man själv går tvärsigenom det.” I hans radikala efterföljelsehandling är det yttersta svaret på skuldens, lidandets, det medmänskliga ansvarets fråga givet. Men detta blir icke för diktaren själv det sista, förlösande svaret. Vi kan läsa det ut ur diktsamlingar av senare datum, ej minst ”Klockan i havet” av år 1939. Det ångestfyllda ”varför” kommer åter. Det kommer mitt under vardagen inför synen av en liten flicka, ihjälklämd under en spårvagn. ”Icke en sparv faller ned till marken...” — vad betyder då detta? Och den anklagande frågan riktas till Gud: ”Herre, hur kan Du — Du som är så allsmäktig — vara så grym mot de svaga och små? ...” En annan gång riktas anklagelsen för livets hårdhet och orenhet mot människan, varvid skuldens gemenskap med hela släktet och sveket mot Kristus intensivt uppleves: ”Herre, alla heliga — alla din Sons minnen ha vi besudlat...” Gång på gång uppleves kravet på offer, på ställföreträdande lidande, Anna Ringars’ och Bros väg, som den enda vägen ut ur ondskans labyrint, och utlöser ett: ”gör med mig vad du vill!”. Men den radikala överlåtelseviljan följes av reaktion: Men nästa morgon kände jag i köttet de grymma spikarna och sjönk ihop vid tanken på en evighet av marter, som ingen, ingen tacksamt skulle skåda. Nu vet jag icke mer om jag har mod. Grubbel, tvivel, känsla av vanmakt hopar sig under krigsåren. Det intensiva sökandet tyckes upplösas inför en trött känsla av jakt efter något eller Någon, som icke är. Livskraften splittras, livsvilj an slocknar... Har Hemmer slutligen förnekat sin inspirerande vision, har han föredragit flykten framom det ställföreträdande lidandet? Knappast. Ty i själva en diktares kamp, i hans eviga obesvarade frågande, i hans oförbehållsamma ”avklädande” av det egna jagets skyddskläd-nad inför Gud och människor, i hans ”stönande sökan” ligger det ställföreträdande lidande, som är hans livs och kallelses lösenord. I den ångestfyllda upplevelse, som frampressar det verkliga konstverket, men klavbin-der konstnären, lamslår honom som handlingsmänniska, hindrar honom att någonsin bli färdig och få frid, ligger konstnärens offergärning. För hans lärj ungaskap gäller de ord av Pascal, som Sjestov — med rätt eller orätt — tillämpar på denne: ”låtom oss icke söka visshet och fasthet”. Blott ur ångesten kan det verk stiga fram, som ger klarhet, visshet och kraft åt de många, som ”tiga och lida”. 28