HOLGER AHLENIUS SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON Föredrag som på Europa-rådets inbjudan hållits vid Strasbourgs universitet den 30 maj 1952 Herr Dekanus, mina Damer och Herrar, det är endast med största tvekan som jag antagit inbjudan att här tala om några sidor av fransk kultur sådan den ter sig för en skandinav, en svensk — ett omfattande ämne, som bara alltför villigt lånar sig åt tråkiga och intetsägande generaliseringar. Om jag till sist ändå har tackat ja, så har det skett för att göra en liten avbetalning på en ofantlig tacksamhetsskuld och för att få tillfälle att förklara min kärlek — en kärlek, som likväl inte är blind. Ämnet förefaller mig också oerhört anspråksfullt, ty det skulle behövas volymer för att behandla det på ett tillfredsställande sätt, men jag har bara en timme till mitt förfogande om jag inte vill riskera att tråka ut er, och jag ska därför bara försöka mig på ett litet subjektivt kåseri och i all enkelhet återge några flyktiga och självfallet ytliga iakttagelser, samtidigt som jag försöker att inte förlora ur sikte de jämförelser mellan Frankrike och Sverige som måste inställa sig. Eftersom vi skandinaver, till skillnad från våra franska vänner, som i detta och mycket annat är grekernas arvtagare, föredrar in-duktion framför deduktion, så ska jag börja med två citat. Det ena hämtar jag från den store tyske historikern Theodor Mommsen, som har sagt om Ernest Renan, att denne ”trots sin fulländade stil var en verklig lärd”. Det andra är från en gumma i tofflor, som på rue Mouffetard i Paris står och prutar på en knippa morötter och utropar: ”Ah, mal- heureuse que je suis d’ètre tombée parmi des gens si malhonnétes” Jag sammanställer de båda citaten, och jag vågar konstatera, att den franska kulturen inte är någon professors-kultur, förbehållen åt specialister och en sluten värld för andra samhällsskikt. Till den teutoniske historikerns förvåning är de stora franska lärda varken för högfärdiga eller för filiströsa för att vinnlägga sig om en större publik. Å andra sidan kan portvaktsgummorna ibland — jag inbillar mig inte att de gör det alltid — uttrycka sig enligt retorikens alla regler och utslunga fraser, som kunde vara hämtade från Corneille eller Racine. Det franska språket, som är det första som frapperar utlänningen, förefaller honom vara en allmänning, där människor av vitt skiftande bildningsnivå och samhällsställning kan mötas och göra sig förstådda av varandra, och detta i ett land där de reella klasskillnaderna är långt större och vida mer smärtsamma än i de skandinaviska länderna. I Frankrike är det inte bara författare, intellektuella, politiker, skådespelare och advokater som har ambitionen att tala väl utan också taxichaufförer, tidningsförsäljare och kypare — medan i Sverige en man som uttrycker sig alltför väl betraktas med misstroende, i synnerhet om han är riksdagsman; han måtte ha en sjuk sak eller ett dåligt samvete, någonting att dölja kort sagt, och för övrigt tycker mannen av folket inte om ett alltför kultiverat språkbruk, som han finner tillgjort och svårt att följa. Den latinska reto 29