HOLGER AHLENIUS rikens alltjämt levande tradition går i Frankrike tillbaka till det avlägsna sekel då Alqui-nus kom från sitt irländska kloster till Karl den stores hov för att i Frankrike grunda de latinskolor där man undervisade i den cice-ronianska retorik som hade glömts bort i me-rovingerriket men som hade övervintrat i det irländska klosterväsendet. Som vi minns är det enligt Cicero framför allt genom förmågan att tala som människan skiljer sig från djuren. Det är alltså genom ett vårdat tal, genom vältaligheten som hon höjer sig allt högre över naturen och som hon mäter sig med sina likar. Elva sekler senare undervisas det alltjämt i retorik i alla franska gymnasier, något som tyvärr inte har någon motsvarighet hos oss, och ännu i dag åtnjuter förmågan att lägga sina ord väl, konversationstalangen och vältaligheten, en avsevärd aktning i samtliga franska samhällslager och innebär ofta en karriärmöjlighet. Jag behöver inte påminna om den framskjutna roll som stora talare har spelat i Frankrikes historia och just i sin egenskap av talare — jag tänker på män som Mirabeau och Danton under franska revolutionen, på Lamartine, som under februarirevolutionen i tre månader höll massorna i schack genom att utöva vad som senare har kallats vältalighetens diktatur. Jag tänker på Jean Jaurès, den store socialistledaren, men också på en man som Marc Sangnier, upphovsmannen till den kristna demokratien i ordets moderna mening, som för sitt inflytande över sin tids ungdom framför allt hade att tacka sin apostoliska talegåva. Härtill finns nästan ingen motsvarighet i Sverige, där en politiker gör sig gällande genom sitt verklighetssinne, sin saklighet och sin konstlöshet vida mer än genom sina utförsgåvor. Under femhundra år hade Gallien gemensam historia med det romerska imperiet, vars universalism den katolska kyrkan har övertagit, och det är sålunda inte förvånande, att franskt språk, fransk litteratur och fransk jurisprudens är helt indränkta med latinska traditioner. Den i egentlig mening franska skönlitteraturens, och särskilt romanens, födelse på 1100-talet är till stor del ett resultat av den återupptagna kontakten med den romerska litteraturen. Och ändå får det inte glömmas bort, att även om det franska språket och den franska litteraturen har bevarat en latinsk frasering, så har de också fortsatt att ösa ur det folkliga talets alltid friska källor och har därifrån hämtat sin skärpa, sin smak och sin must. Jag påminner om vad Montaigne har sagt i sin berömda essay ”De 1’institution des enfants” om vikten av att kunna sitt eget språk: ”Det språk jag tycker om är ett enkelt och naivt språk, likadant på papperet som på läpparna — — sökandet efter nya fraser och mindre välkända ord beror på en barnslig och skolmästaraktig ärelystnad. Jag skulle inte vilja begagna mig av andra ord än dem som används i Hallarna i Paris.” Nämna sakerna vid deras rätta namn, inte försköna, inte fuska — det förefaller mig vara goda franska traditioner, som kommit till uttryck hos Boileau: ”det gäller att kalla en katt en katt och Rollet en skojare” och hos Rivarol: ”det som inte är klart är inte franska”. Den berömda franska klarheten förefaller mig alltså bestå av två grundelement: den latinska retoriken samt gatornas och fältens folkliga talesätt. Med allt detta står det likväl klart, att även preciositeten är något mycket franskt. Den förutsätter en miljö av förfinade och spetsfundiga människor som har gott om tid, och denna traditionslinje går i Frankrike tillbaka ända till elvahundratalet, till den höviskt-ero-tiska kasuistik som växte fram kring les yrandes dames du royaume, Aliénor av Akvi-tanien och hennes båda döttrar, Marie av Champagne och Alix av Blois, och som illustrerades i Chrétien de Troyes’ riddarroma-ner. Den återgår också på trubadurernas trou-ver clos (finna sluten), på de artistiska sällskapslekar som till så stor del ingick i deras esoteriska poesi, de sydfranska stormansho-vens främsta prydnad. Som vi vet uppnådde preciositeten sitt högvattensmärke i vissa av 30