SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON det stora seklets aristokratiska salonger och har via Marivaux förlängts ända fram till våra dagar med Mallarmé och Giraudoux. Snob-beriet hör hemma i alla epoker och alla länder och kommer att göra det så länge det existerar ett ”hela Paris” och ett ”hela Stockholm”, men jag tror att salongsmänniskan har spelat en större roll i Frankrike än i något annat land. Likafullt får det inte glömmas bort, att det är en av de största franska författarna, det är Molière, som har skapat formeln ”de löjliga preciöserna”. I grunden är detta bara en sida bland flera av den dialog som sträcker sig tvärsigenom hela den franska kulturen och som jag återkommer till. Är det franska språket rikt? Kanske inte, om man jämför det med engelskan, och ändå är det ett språk, om vilket man inte kan påstå att det saknar ord. En dansk forskare har uppskattat det antal ord som Littré har tagit upp till tvåhundratusen, en ansenlig siffra. Låt oss förstå varandra rätt. Det franska språket förefaller mig utomordentligt rikt och nyanserat när det gäller att låna uttryck åt humaniora, åt tankens, den rena intelligensens och det universella förnuftets mest skilda aspekter. Det är redan mindre rikt i fråga om känslor, människosjälens halvdagrar och det undermedvetna — fastän vissa sidor hos Chateau-briand alltid kommer att tala emot detta påstående. Det är otvivelaktigt fattigt när det vill återge naturens underverk, arternas och individernas mångfald, landskapets och ljusets skiftande skådespel. Med det svenska språket förhåller det sig alldeles tvärtom — det är fattigt i fråga om allt som rör tänkande, abstraktioner och mänsklig psykologi, mindre fattigt i vad det gäller känslor och poesi och till och med rikt inför naturfenomen, praktiska ting och maskiner. Ni kan inte träffa på en svensk skolpojke som inte kan namnet på åtminstone tjugo olika svampar och dubbla antalet blommor, medan jag har det intrycket, som kanske är oriktigt, att för ett franskt barn är svamp helt enkelt svamp och blommorna inte av något större intresse. Jag ser i detta hela skillnaden mellan Descartes’ land och Linnés. I det sammanhanget vill jag påminna om skandinavernas och särskilt barnens notoriska ömhet för djuren, och om det finns något i de latinska länderna som vi absolut inte förstår, så är det den grymhet varmed djuren ofta behandlas, men vi glömmer alltför lätt, att för Descartes’ landsmän har djuren ingen själ utan är snarare maskiner som inte vet vad lidande är. Jag har nämnt Descartes. Var man än vandrar i det franska kulturlandskapet stöter man till sist alltid på namnet Descartes, och som ni vet bringades han om livet av den svenska vintern och av de oerhörda fordringar som ställdes på honom av vår drottning Christina, denna fruktansvärda arbetsmänniska. Jag har kommit att fråga mig, om inte cartesia-nismen så att säga utgör den franska kulturens samvete — jag menar då inte cartesia-nismen i yrkesfilosofernas fördjupade tolkning utan i sin populära och allmänfattliga skepnad. Att alltid utgå från ett allmänt tvivel och nå fram till slutsatserna, att hos människan, denna förnuftsvarelse, förnuftet suveränt avgör vad som är sant, och att allt som vi fattar på ett klart och tydligt sätt är sant — det är föreställningar som jag tror är införlivade med det franska kulturarvet och oskiljaktiga från detta — liksom hela den klassiska uppfattningen om personlighetens enhet och om passionerna som kontrolleras och förvandlas till frihet med hjälp av vilja och förnuft. Föreställningen om en mänsklig natur som under alla tider och i alla kulturer förblir ungefär densamma, om ett mänskligt förnuft, ett, lika och identiskt hos alla människor, finner man redan hos Montaigne, eftersom han har sagt, att ”sanningen och förnuftet är gemensamma för alla och envar”, och den går igen även hos Rousseau och via honom hos hela franska revolutionen, för vilken allmänviljan var en funktion av det universella förnuftet. Men framför allt har den hämtats från Descartes, som i sin tur hade tagit den i arv från grekerna. Den franska klassicitetens stora förfat- 31