HOLGER AHLENIUS tare anade inte, att deras verk handlade om individuella representanter för en viss epok och en viss samhällsklass i ett visst land — de trodde fullt och fast, att det var människosläktets eviga grundtyper som de ställde för våra blickar, den girige eller hycklaren, myran eller syrsan. Denna appell till det genomsnittliga och universella, som står i centrum för varje form av klassicism, hade också en etisk-religiös aspekt, som yppade sig i Pascals berömda ord om det förhatliga jaget, och en politisk: reaktionen mot religionskrigens anarki samt den centraliseringstendens som inleddes av Ludvig XIV och för övrigt fortsattes av franska revolutionen och Napoleon och fullföljdes av tredje republiken. Medelhavskulturens etniska och geografiska begränsning förklarar kanske till en del och i sista hand denna föreställning om en mänsklig natur och ett mänskligt förnuft, som skulle vara gemensamma och oföränderliga, och som det stora seklet tog i arv från de gamle. Men den skulle säkerligen inte ha utövat ett så varaktigt inflytande i Frankrike om den inte via de nyplatonskt inspirerade kyrkofäderna och den aristoteliska skolastiken, som Descartes för övrigt var väl förtrogen med, hade sipprat in i Kyrkans mäktiga tradition. Jag tillåter mig påminna om, att för den medeltida teologien människan som begrepp eller släkte hade lika stor eller ännu större realitet än människan som individ eller blev som abstrakt typindivid indragen i den eviga kampen mellan naturen och nåden. Katolska kyrkans universalism innebär, att dess budskap riktas till människan, vilken samhällsställning hon än må intaga, vilken nation och vilket tidevarv hon än må tillhöra, medan de protestantiska kyrkorna har stannat vid en mer eller mindre nationell begränsning. Den franska klassicismen i sin kristet-rationalistiska sammansatthet fick sitt yppersta uttryck under det stora seklet. Senare har doseringen kunnat bli en annan — på 1700-talet blev det kristna inslaget nästan eliminerat — men inte desto mindre löper denna klassicism som en bred underström genom hela det franska kulturlandskapet, tvärsigenom de romantiska och naturalistiska rörelserna ända fram till våra dagars existentialism, hos vilken man återfinner de gamla skolastiska begreppen ”essens” och ”existens”. Den franska litteraturen har, som André Gide träffande säger, ”förblivit vida mer angelägen om att känna till och skildra människan i allmänhet än de enskilda människorna”. När de stora franska författarna fördjupar sig i analysen av jaget, är det alltid för att genomtränga det tillfälliga och personliga och för att på så vis nå fram till det essentiella och universella. Med allt detta har jag ingalunda glömt bort, att det har funnits framstående representanter för de naturalistiska och romantiska ståndpunkterna. Från Jehan Bodin till Montesquieu, från Joseph de Maistre till Taine, från Barrès till Maurras har det funnits stora franska författare, färdiga att förklara, att människan som sådan inte existerar och att människan, sådan vi känner till henne, är en produkt av den omgivande naturen, av jordmånen och klimatet, av de historiska betingelserna och nationaliteten, för att inte tala om socialgruppen och det ekonomiska systemet. Återigen snuddar vi vid den franska dialogen, som man stöter på lite varstans, men det är inte minsta tvivel om att klassicismens röst har förblivit den mäktigaste, att den har vunnit det starkaste genljudet i sitt eget land. Vilken av de båda ståndpunkterna är då den mest välgrundade? Det är en fråga om temperament och personlig erfarenhet, en fråga om var man föredrar att lägga tonvikten, vid det som förenar eller vid det som åtskiljer, vid människornas likhet eller olikhet. I min egenskap av skandinav — för vilken den nationella enheten och jämvikten ingenting har att göra med en klassicistisk tradition, som knappast kan sägas existera, utan förfaller vara det oförtjänta resultatet av ett tempererat klimat, en i stort sett gynnsam geografisk belägenhet och frånvaron av inre söndring — som skandinav men framför allt som pessimist tycks 32