SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON mig den romantiskt-naturalistiska uppfattningen vara den mest välgrundade. Vår egen epok har tyvärr lärt oss, att människan inte är förnuftig och att hon inte vet att styra sina lidelser. Vi har med egna ögon sett, hur olikheten människor emellan har tagit överhanden. Otaliga är de européer, som på sina egna kroppar har fått erfara de ohyggliga och blodiga slutsatser som cyniska eller fanatiska despoter har dragit ut ur romantiken och som de har tillämpat på den världspolitiska arenan. Desto större skäl att omfatta de motsatta åtsikterna, desto större skäl att beundra den franska klassicismen — även om den är en illusion. Ty vi lever alla på illusioner, och om det, som jag tror, är en illusion, att människan är en förnuftsvarelse, som alltid och allestädes förblir sig i huvudsak lik, så är det å andra sidan säkert, att denna illusion inte bara har satt sitt bestående märke på den franska kulturen utan att den också är nyttig och välgörande för oss alla. Ty om Frankrike sedan gammalt med enastående gästfrihet har härbärgerat politiska flyktingar från Europas alla hörn, om Frankrike trots Dreyfus-affären har förblivit det land som är mest fritt från ras- och nationali-tetsfördomar, om i Frankrike hudfärgen betyder långt mindre än intellektet och de personliga egenskaperna, så är det tack vare detta sinne för människovärdet, som från eliterna har spritt sig till alla samhällslager. I inget annat land i Europa kan som i Frankrike folk mötas och förstå varandra på ett rent mänskligt plan. Denna respekt för människovärdet riktar fransmannen också mot sig själv. I sin egenskap av fransman har han inga mindrevärdeskomplex som behöver överkompenseras — såsom det kan förhålla sig med andra nationer. Genomsnittsfransmannen, som kan sina klassiker utantill på ett i Sverige okänt sätt, och som i varje fall kan läsa hos en av sitt lands största tänkare, att ”av allting i världen är sunda förnuftet det som är mest likformigt fördelat” och att ”vad mig själv beträffar, så har jag aldrig inbillat mig, att mitt förstånd skulle vara i något avseende fullkomligare än gemene mans”, denne ge-nomsnittsfransman kan härav dra en mycket stor fördel för känslan av sitt eget värde och kanske ibland en alltför stor fördel. Vilken ställning han än må intaga, så anser han sig kunna suveränt bedöma allt och avgöra vad som är sant och vad som är skönt, vad som är gott eller ont, för att inte tala om den säkerhet varmed han talar om främmande länder, om vilka han sanningen att säga så gott som ingenting vet. Till sinnelaget närmar han sig den borgerliga stadsmentalitet, som redan under medeltiden satte spår i fabliauer-na, och enligt vilken dumheten alltid kommer att framstå som det värsta brottet och det enda oförlåtliga är att låta sig luras. Denna anda har väl en karikatyrmässig sida, om ni så vill, som snuddar vid salig Dumboms visdom och Joseph Prudhommes klokskap, och en sida av grov förenkling, eftersom sanningen ofta är alltför komplicerad för att återges i klara och entydiga formler, men den har också en oerhört sympatisk och välgörande aspekt. Tack vare genomsnittsfransman-nens cartesianska sinnelag är det svårt för demagogerna och historiens och politikens föregivna övermänniskor att bluffa honom med sina frasbubblor. Han misstror ytterligheterna och kommer alltid att känna en dragning mot måttan och den gyllene medelvägen, mot det som Albert Camus i ett nyutkommet och omstritt arbete har kallat mittlinjens, mid-dagslinjens tanke. Och framför allt: genomsnittsfransmannen överlämnar varken åt de av sin egen betydelse uppfyllda fackidioterna eller åt yrkespolitikerna att sköta de allmänna angelägenheterna efter eget gottfinnande. Han bevarar den romerska uppfattningen om res publica, han förblir en vaken kritiker av offentlighetens män och av allt som försiggår på agorän, och det förefaller mig som om man här rörde vid demokratiens urprinciper, sådana de en gång formulerades av forntidens greker. På så vis kommer de politiska lidelserna och den fördärvbringande viljan till 3 BLM 1953 I 33