HOLGER AHLENIUS makt alltid att stå under kontroll av valmannens förnuft. Och om genomsnittsfransman-nen i varje ögonblick är en politiker i väst-ficksformat, så kan jag säga om genomsnitts-svensken, att han inte är politiker annat än i valtid och under mellanperioderna överlämnar åt politikerna att sköta rikets affärer. Alain, sokratisk moralist och framstående modern cartesian, har uttryckt denna tanke på följande sätt: endast i teorien är folket herre i eget hus. Enligt denne skeptiske demokrat ligger den verkliga makten i händerna på kapitalisterna och byråkratien, den stora pressen, armén och Kyrkan, akademierna och salongerna, på vad han med ett gemensamt namn har kallat ”makterna”. Alain misstror ”makterna”, som emellertid enligt hans mening håller maskineriet i gång, men de måste övervakas så att de inte blir tyranniska. Valmännen utser sålunda kontrollörer. Deputeradena företräder förnuftet gentemot lidelserna — något som förefaller mig en smula tvivelaktigt — och i sj älv verket medger Alain att kampen är ojämn. Alains ironiska resignation har så att säga blivit den franska radikalismens officiösa doktrin. Detta parti rekryteras framför allt inom landsortens småbor-gerskap och har ofta intagit en nyckelposition i fransk politik — Frankrike är radikalt, suckade Barrès resignerat — men Alains variant av cartesianismen har inte inblåst någon aktiv kampanda hos radikalismen. För den utländske observatören framstår emellertid genomsnittsfransmannen just som en fredlig småborgare, som älskar att meta och att pyssla om sin trädgård, som är mån om sin frid, som vill äta gott och dricka ett glas vin, men som också har bevarat sin kritiska och misstrogna inställning, som har sin egen lilla filosofi, tycker om att lägga ut texten och förlora sig i allmänna betraktelser. Hans svenske broder däremot älskar nog både sin trädgård och sin frid, men han är oerhört tafatt så fort det blir frågan om allmänna idéer, och han föredrar att veta mycket om få saker framför att veta lite om många saker. Men om genomsnittsfransmannen ofta är en kaféfilosof, något som är ganska sympatiskt, så är han också en kafépolitiker, vilket inte alltid är lika tilltalande. Det brukar sägas att varje fransman utgör ett politiskt parti för sig, som värjer sig mot varje disciplin, varje likformighet. Om jag inte misstar mig, är detta den folkliga cartesianismens avigsida, och jag undrar, om den inte är medskyldig till den fruktansvärda söndring som ofta förefaller att förlama det politiska livet i Frankrike. Frankrikes vänner och beundrare kan med ångest fråga sig, om inte detta är ännu en likhet, en fördärvbringande, med forntidens greker. I varje fall har individualismen i Frankrike ofta blivit en fiende till medborgarandan, som ändå har spelat en så storartad roll i den franska historiens avgörande stunder. En skandinav har svårt att förstå varför kritiken av staten, som i och för sig är något nyttigt och gott, har övergått till principiellt misstroende och ofta till en brist på elementär lojalitet, ett intryck som det är omöjligt att undertrycka om man eftersträvar även den ringaste grad av uppriktighet. Den franska rationalismen är sålunda utomordentligt stark. I förbigående påminner jag om, att ännu en stor samtida ande som Paul Valéry har låtit inspirera sig av Descartes. När en av vårt tidevarvs ledande katoliker som Jacques Maritain vill angripa den moderna kulturen i själva dess grundvalar, så är det Descartes han ger sig på. För en svärmande som Lamartine innebar romantiken framför allt en hänförd tro på förnuftet, och till och med hos en uttryckligen antirationalistisk tänkare som Bergson envisas vissa forskare att uppdaga en rationalism som gått under jorden eller som är omedveten. Likaledes i förbigående konstaterar jag, att för katolicismen är förnuftet något som är fullt förenligt med den religiösa tron, den dyrbaraste gåva som Gud har skänkt människorna, medan för lutheranerna tron står bortom och över förnuftet, som är högmodets dotter. Med allt detta vet jag mycket väl, att känslan och tron. 34