SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON sedan sekler har hängivna försvarare i Frankrike. I vårt eget tidevarv har Bergsons anti-rationalistiska tänkande — antirationalistiskt, ty alla är inte tillräckligt fiffiga för att ur detta utläsa raka motsatsen — vunnit oerhört starkt gehör, och jag tillåter mig påminna om, att dess inflytande går igen i Georges Sorels ”Reflexions sur la violence”, som har varit Lenins och Mussolinis hibel, liksom också i den katolska renässansen i Frankrike — jag hänvisar till vad Maritain och Massis haft att förmäla härom — och att det på vissa punkter flyter samman med Barrès’ pragmatism och nationalism; vi minns ju hans ord om ”intelligensen, detta obetydliga ting på vårt väsens yta”. Delvis har denna antiratio-nalism också omfattats av den moderna litteraturens högkvarter, ”La Nouvelle Revue Frangaise”. Den människouppfattning, som blivit den gemensamma nämnaren för de stora författarna kring N. R. F., är en helt annan än Descartes’. Den är inspirerad av Dosto-jevskij och Freud och upplöser radikalt det klassiska, enhetliga personlighetsbegreppet till förmån för en ny föreställning, enligt vilken den mänskliga naturen är oförnuftig och vida mer komplicerad, obeständig och full av inkonsekvenser, samtidigt härbärgerande inbördes motstridiga egenskaper, instinkter och impulser. Gides och Marcel Prousts verk, liksom hela den surrealistiska rörelsen, skulle förbli oförklarliga utan denna människouppfattning, men jag tror att den ännu inte har trängt utanför eliternas krets. Av en folklig författare som Marcel Aymé har vi den lustiga romanen ”Det gröna stoet”, som med rabelai-siskt skämtlynne skojar bort hela denna visdom, påtvingad av utländska doktorer och pedanter, om man får tro författaren. Inte desto mindre är det möjligt, att rationalismens upplösning har varit gynnsam för den nyskapande litterära blomstring som i Frankrike karakteriserar mellankrigsepoken. Den franska rationalismen är kanske inte det gynnsammaste klimatet för den skapande fantasien. I varje fall har i Frankrike varken fötts en Dante eller en Shakespeare eller en Goethe eller en Dostojevskij eller en Ibsen eller en Strindberg. I gengäld har det i Frankrike funnits den dialog, som jag ständigt återvänder till, den dialog som utspinner sig tvärs igenom seklerna, och där hjärtat och känslan utgör en motvikt till förnuftet och viljan utan att därför personlighetens enhet sätts i fråga — en dialog, vars innebörd Pascal så ypperligt har fixerat i de berömda orden om att ”hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte känner till”. När man sysslar med Frankrikes intellektuella historia måste man sålunda i varje ögonblick erinra sig, att den rymmer både Rolands-sången och Tristan-sagan, både Abélard och Bernard av Clairvaux, både Descartes och Pascal, både Corneille och Racine, både Voltaire och Rousseau, både Benjamin Constant och Chateau-briand, både Valéry och Barrès. I Frankrike framträder de stora männen ofta arm i arm, och man begriper ingenting av den franska kulturens rikedom och sammansatthet om man inte räknar med denna dialog, som för övrigt har flera andra aspekter. Det litterära och konstnärliga skapandet dubbleras i Frankrike sålunda alltid av intelligensens insatser, av den trefald av analys, klassificering och bedömning som i varje kulturmänniskas ögon förblir oumbärlig för att en nationell kultur ska kunna växa fram. I sin sista, posthuma bok, ”Ainsi soit-il”, har Gide träffsäkert yttrat sig härom när han förklarar, att en ”sund kritik, på en gång skapande, animerande och beskyddande, åtföljer under de mest blomstrande perioderna med nödvändighet de högsta andliga skapelserna. Och de som säger sig vilja nedsätta kritiken till förmån för det paniska, det ursprungliga, vad det nu kan innebära, är dumskallar.” Och Gide tilllägger: ”Det förefaller mig, som om kritiken inte hade utövats bättre i något annat land än i Frankrike.” Den franska kritiken saknar onekligen sin like i andra länder, och dess fortlöpande dialog med de skapande andarna utgör ett viktigt inslag i den allmänna dialogen eller i den korseld av dialoger som jag 35