HOLGER AHLENIUS har talat om. Jag behöver inte frammana namn som Boileau och Sainte-Beuve, Renan och Taine, Thibaudet och Charles du Bos — de räknas alla till sitt lands yppersta författare. Litteraturälskare från all världens länder öser visdom ur deras böcker, och alla kritiker från andra länder som det räknas aldrig så lite med i respektive litteraturer är mer eller mindre dessa mästares lärjungar. Å andra sidan utgör den franska skepsisen och rationalismen en egendomlig kontrast mot Frankrikes historia, som i jämförelse med vår egen förefaller oerhört dramatisk och spektakulär. Hur ska denna kontrast förklaras? Till en början skulle jag vara frestad att svara på frågan med några ord av en gammal arbetare, som var svårt gasskadad i första världskriget och hade tillbringat fyra år i helvetet vid Verdun. Då jag frågade honom, om han trodde att det franska folket skulle låta sig dragas med i ett nytt krig, svarade han med dessa ord, som jag aldrig kommer att glömma: ”När trummorna går travar vi på igen som en skock får.” Men det återstår ändå att förklara, hur dessa får bär sig åt för att förvandla sig till lejon — om också bara för en kort tid — och för att sedan bli får på nytt. Jag vågar inte försöka mig på en förklaring, men jag skulle vilja rikta uppmärksamheten på några fakta. I första rummet har man att räkna med Frankrikes belägenhet mitt i Europa, med gränser som bara skisserades i 843 års fred i Verdun och som endast långsamt har stabiliserats. Men alltsedan dess har Frankrike varit beläget mellan England, Spanien och Tyskland, och på grund av tingens egen ordning har det genom sekler varit tvunget att mäta sig med sina grannars, och främst då med Tysklands, växlande aspirationer på europeisk hegemoni. Ett trots-allt har nästan blivit den franska historiens lösenord. Frankrike har upplevat fruktansvärda katastrofer — 1422, 1815, 1871 och 1940 — men på ett nästan mirakulöst sätt, ägnat att förvåna en värld, har det alltid rest sig på nytt tack vare landets materiella och andliga rikedomar och inte minst tack vare befolkningens inneboende livskraft. Det är detta som förtjänar kallas det franska undret, reserver som finns dolda bakom den fredliga fasaden och som plötsligen sätts in i spelet och vänder upp och ner på situationen. Detta betyder ingalunda, att det franska folket aldrig självt har varit krigiskt. Tvärtom, detta skeptiska och rationalistiska folk har kunnat råka i raseri och i hänförelse. Med en helig eld har det följt en Jeanne d’Arc, en Henrik IV, en Napoleon, det har låtit styra sig av järnnävar som Richelieu och Clemenceau. En svensk, för vilken hans lands yttre historia likväl företer vissa likheter med Frankrikes, eftersom Sverige alltid kommer att vara beläget intill två stormakter, Tyskland och Ryssland, och eftersom landets nationella liv alltid kommer att förbli betingat av detta faktum, en svensk, säger jag, är ännu mer frapperad av Frankrikes inre historia. Ty medan det i Sveriges historia har förekommit många strider för den nationella friheten men inte en enda revolution i detta ords egentliga mening, så är Frankrikes väg genom historien markerad av revolutioner, och detta till den grad att det brukar sägas, att revolutionen där har blivit tradition. Jacqueriet och caboche-upproret under medeltiden, inbördeskrigen och religionskrigen på 1500-talet, fronden på 1600-talet, den stora revolutionen under 1700-talet, julirevolutionen, februarirevolutionen, junidagarna och den 4 september under 1800-ta-let, den 6 februari på 1900-talet — det är lika många inre stridigheter, mer eller mindre blodiga, mer eller mindre tragiska, och ofta, alltför ofta har utlandet blandat sig i de inre striderna och bidragit till att dela upp fransmännen i två fraktioner som har bekämpat varandra vilt och hänsynslöst, sådana som armagnacer och burgunder, nationalkonventet och Koblenz, motståndet och samarbetet, en fördärvbringande sida av den stående franska dialogen. Det vare mig fjärran att påstå, att dessa ohyggliga strider har varit oegennyttiga. Och likväl tror sig den utländske iakt 36