SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON tagaren därbakom kunna urskilja idékonflikter, utspelade på verklighetens plan; han tror sig kunna spåra den medfödda förkärlek för idéer som han återfinner hos så många fransmän tvärs igenom de mest skilda epoker och ödesväxlingar, och som är fullt förenlig med den cartesianska anda jag har talat om. Att gräla om idéer förefaller däremot närmast löjligt för genomsnittssvensken — för honom innebure det att tillmäta alltför stor betydelse åt idéerna, som spelar en mycket liten roll i hans tillvaro. På liknande sätt har Frankrikes yttre bedrifter varit motiverade och burna av civili-satoriska idéer. Charlemagne ville återuppliva det romerska imperiet och förvandla det till en teokrati efter det mönster som Augustinus hade framställt i ”De civitate Dei”. Såsom Kyrkans äldsta dotter ville Frankrike utbreda Guds herravälde med hjälp av korstågen, och Jeanne d’Arc trodde sig vara kallad av Gud och helgonen att återinsätta Hans Allerkrist-ligaste Majestät i sina legitima rättigheter. Under det stora seklet blev Frankrike den goda smakens och vitterhetens hemvist och spred i Europas alla länder idealet av Vhon-nète homme, ett alltigenom franskt ideal, som är svårt att förklara men som går ut på den fria och likviktiga, harmoniska och disciplinerade utvecklingen av människans alla fakulteter, människan som samhällsvarelse och sällskapsvarelse, levande bland sina likar — ett ideal, som för övrigt är fullkomligt förenligt med det cartesianska. På sjuttonhundratalet slutligen påtog sig Frankrike en ny mission, den nämligen att sprida de liberala idéerna till de folk som suckade under despotismens ok. Det har förblivit den goda smakens land, en andlig brännpunkt, dit författare, konstnärer och intellektuella från alla länder, inte minst de skandinaviska, beger sig för att hämta idéer och uppslag, frisk luft i lungorna, impulser och stimulans. Och på den punkten tror jag inte att det franska folket är delat utan enigt i sin berättigade stolthet. Man kan däremot inte säga detsamma om de båda andra missioner som Frankrike växelvis har påtagit sig. Les deux mystiques har fortsatt sin ofta förgiftade dialog ända fram till våra dagar — å ena sidan myten om gesta Dei per Francos, den nationella gloiren i förening med den katolska fromheten, Frankrikes arméer identifierade med de himmelska härskarorna efter Jeanne d’Arcs mönster, och vi har sett denna mystik utöva ett enormt inflytande genom en stor braständare som Charles Péguy, å den andra den republikanska mystiken, viljan att utbreda 1789 års evangelium, att låta alla folk åtnjuta välsignelsen av franska revolutionens idéer, och vi vet att Clemenceau, den hittills siste av Frankrikes stora segerrika statsmän, var en bärare av denna mystik och att det var i dess namn som han dikterade freden. Jag påminner om hans ord vid vapenstilleståndet 1918: ”Frankrike, som fordom var Guds soldat och i dag är mänsklighetens, ska alltid förbli idealets förkämpe.” Nu vet jag mycket väl, att Frankrikes fiender i detta inte ser något annat än svek och hyckleri; fransmännen, liksom alla andra folk, slåss bara för sina egna intressen, och de idéer som de älskar att åberopa är ingenting annat än rökridåer, tillkomna i avsikt att dölja deras egentliga avsikter, som är djupt egoistiska. På den punkten har vi svenskar kanske bättre förutsättningar att förstå fransmännen. Ty varje svenskt barn får lära sig i skolan att Gustaf II Adolf stred i hela Europa för samvetsfrihetens sak och att det är Sveriges historiska uppgift att sätta en damm för det asiatiska barbariet, representerat av Ryssland. Vi bör därför ha lättare för att se något annat än hyckleri i Frankrikes civilisatoriska idéer — vi är snarare benägna att förstå den strävan mot idealet som finns hos våra vänner fransmännen, vänner just sedan Gustaf Adolfs och Karl XH:s dagar, ty under historiens gång har vi haft samma benägenhet att täcka våra företag om inte med idéer så åtminstone med chimärer. Om fransmännens civilisatoriska idéer är illusioner, som de är de första och kanske de 37