HOLGER AHLENIUS enda att låta sig förvillas av, så tror jag ändå att dessa illusioner omfattas i god tro och har mycket djupa rötter, och jag tror, att om svenskarna inte låter sig ryckas med annat än av mer eller mindre romantiska chimärer, så låter sig fransmännen ryckas med endast av idéer, och redan detta säger åtskilligt om kulturen hos ett folk, som på en gång är starkt realistiskt och synnerligen benäget för allmänna idéer. Frankrike torde vara det enda land i världen där man kan läsa på soldatgravarna: stupat för civilisationen. Otaliga är de fransmän som, utan att ägna många tankar åt saken, utan vidare identifierar fransk kultur med kultur i största allmänhet. På vilken mystik man än har satsat så utgör Frankrike alltid mänsklighetens förtrupp. Även härutinnan är fransmännen grekernas arvtagare. Utan att det öppet anges, utan att man alltid fullt medvetet fattar det, förblir Frankrike för sina innevånare ett Mittens Rike likt det gamla Kina, andens och måttans hemvist, vars kulturella hegemoni står över varje diskussion och är det direkta arvet från Hellas och Rom. Det är också därför som efter alla omvälvningar genomsnittsfransmannen, medborgaren i detta urgamla Mittens Rike, som för någon tid har låtit sig lockas med på äventyrligheter men som nu är lycklig att få återvända till freden, till sin täppa eller sin bistro, rycker på axlarna och med trött stämma dekreterar: plus qa change, plus c est la mème chose. Den förklaringen kommer från ett helt folk, som är mycket gammalt och som därför har blivit mycket skeptiskt och mycket realistiskt och som kanske i sista hand genomskådar sina egna illusioner. Kvar står emellertid, att fransmännen är mycket lättare att hänföra än svenskarna, och detta trots att romantiken spelar en helt annan roll i våra emotionella och intellektuella traditioner. Jag ska inte skatta åt folkpsykologi, en alltid suspekt genre, men jag påminner om att det finns något som heter antitoxiner, och som kanske har sin motsvarighet på den mänskliga psykologins område. Fransmännens skep sis och rationalism, skulle de i sista hand kunna vara ett själens antitoxin mot våldsamhetens och raseriets alltid hotande infektioner, och svenskarnas flegma och blyghet, skulle de kunna vara ett antitoxin mot romantikens och känsloexaltationens lika farliga infektioner? Jag ställer frågan — jag vågar inte besvara den. Låt oss nöja oss med att åter ha ställts inför en yttring av den franska dialogen, en vägknut där vi ständigt träffas. Den genomsnittsfransman som jag har talat om har ni säkert känt igen i hans egenskap av borgare eller småborgare. Av Frankrikes stora män, för att nu tala om dem, tycks nio av tio vara borgarsöner, medan i Sverige nio stora män av tio har varit prästsöner och sonsöner till bönder och detta ända fram till en senare tidpunkt, då de visserligen ofta är sonsöner till bönder men framför allt söner till arbetare, så vida de inte själva har varit arbetare och senare blivit författare, politiker och administratörer. De flesta av våra yppersta moderna författare har utgått ur arbetarklassen, och en av dem, före detta sjöman och fartygseldare, har nyligen som den förste tagit plats i Svenska Akademien. Jag tror inte att det kan uppvisas någon motsvarighet i Frankrike, där bourgeoisin sedan sekler har intagit en mer dominerande ställning än i något annat europeiskt land. Själva begreppen bourgeois och bourgeoisie har i sin franska form glidit in i flera andra språk, till den grad utgör de en integrerande del av den franska kulturen. Jag påminner om, att den franska borgarklassen härstammar från 1000-talets slut och att den i och genom kommunerna uppnådde en viss ställning redan på 1100-talet, en ställning, som den med godo eller ondo hade tilltvingat sig från feodaladeln. Skillnaden mot Sverige faller starkt i ögonen, ty under medeltiden var våra pytte-små städer befolkade med utlänningar, framför allt tyskar. Senare inbjöds holländare och valloner att komma och bosätta sig i Sverige, och i vårt gamla land av bönder och aristokrater framträder inte en genuint svensk bor 38