SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON garklass förrän mot 1700-talets slut. Som bekant slöt den franska bourgeoisin förbund med monarkin för att bekämpa adeln och måste senare resa sig mot monarkin för att på ett slutgiltigt sätt få sina rättigheter fastställda och uppnådde detta endast genom en blodig revolution. Allt detta förklarar måhända, varför den franska bourgeoisin betraktar sin position som något absolut och oom-stridligt, varför den till intet pris vill finna sig till rätta med de andra samhällsklassernas inflytande och varför den med så otrolig häftighet försvarar sina privilegier mot folkets, enkannerligen mot arbetarklassens rättmätiga krav. Den franska bourgeoisins raseri inför de sociala reformer, ytterst blygsamma i svenska ögon, som genomfördes av folkfronts-regeringen, har möjligen sin förklaring i dess unika position. Den har blivit alltför bortskämd genom att inte äga någon tillräckligt stark motvikt i andra samhällsklasser. Jag behöver inte påminna om den sociala och politiska roll som har spelats och alltjämt spelas av den brittiska aristokratin, som alltid förnyas och håller sig frisk tack vare hälsobringande mesallianser, medan den franska aristokratin tidigt blev en krigaradel och en hovadel, som med förakt drog sig tillbaka från den liberala demokratin och från ledningen av republikens angelägenheter. Visserligen finns det i Frankrike en ämbets-mannaadel, men den har rekryterats ur bourgeoisin och har bevarat dess livsstil. Det finns en bondeklass, men den hölls länge i livegenskap och bildade tillsammans med bourgeoisin tredje ståndet, medan de svenska bönderna aldrig har varit livegna och har utgjort ett eget stånd, skilt från de andra, under hela den tid som ständerriksdagen existerade, det vill säga mellan 1435 och 1866. Å andra sidan äger arbetarklassen inte alls samma intellektuella och politiska mognad i Frankrike som i de skandinaviska länderna. Karakteristiskt härvidlag är, att det socialdemokratiska partiet i Frankrike inte bara har haft stora intellektuella som Jaurès och Léon Blum till ledare, utan att så gott som hela dess parlamentsgrupp består av intellektuella, som på ett förvisso hedervärt sätt kämpar för social rättvisa, medan arbetarna själva, fackföreningsledare av Léon Jouhaux’ typ, inte nått fram till att utöva något politiskt inflytande. I de socialdemokratiska parlamentsgrupperna och regeringarna i den skandinaviska länderna — som ändå är monarkier efter brittiskt mönster, det får inte glömmas bort — finns det visserligen ett antal intellektuella, men kärnan utgörs av män som mer direkt har framgått ur arbetarklassen och fackföreningsrörelsen. Allt detta har säkerligen på ett olyckligt sätt befäst den franska bourgeoisin i dess medfödda monopolkänsla. Nästan alla Frankrikes stora kriser har varit den franska bourgeoisins kriser. Redan 1927 kunde Julien Benda säga i sin märkliga skrift ”La trahi-son des clercs”: ”Man kan mycket väl tänka sig en fransk bourgeoisie, som finner sitt fädernearv alltför hotat genom republikens lagstiftning och därför vänder sig mot Frankrike.” Endast tio år senare hade denna ohyggliga profetia delvis förverkligats, och en stor del av den franska bourgeoisin höjde det klasspolitiska, öppet landsförrädiska fältropet: hellre Hitler än Léon Blum. I Frankrike har det funnits stora historiker som Thierry och Guizot, som i medelklassens utveckling sett den franska historiens själva princip och mål, och jag behöver naturligtvis inte påminna om den betydelsefulla roll som en rad stora borgare har spelat i sitt lands historia, från Filip den skönes legister till Étienne Marcel, från Jacques Coeur till Col-bert och från Turgot till Thiers och Poincaré. Jag behöver inte dröja vid det faktum, att den cartesianska ande som jag har talat om på åtskilliga punkter sammanfaller med den borgerliga mentaliteten, liksom inte heller vid det obestridliga förhållandet, att den borgerliga tradition av klarsynt iakttagelse och satir, som växte fram redan under 1100-talet och kom till synes i fabliauerna, fick sin förlängning hos de mest karakteristiskt franska för 39