HOLGER AHLENIUS fattarna som Rabelais, Molière, La Fontaine, Voltaire och Anatole France. Det är inte för inte som den franska romanen ända fram till våra dagar, ända till Gide, Martin du Gard och Mauriac har kretsat kring bourgeoisin och mer och mer har sysslat med dess inre upplösning. En alltför åldrad samhällsklass, alltför inmurad i känslan av sina egna privilegier, alltför ivrig att upphöja sina egna seder och sina egna fördomar till allmängiltig moral, sådan ter sig den franska bourgeoisin för en skandinav, som sedan länge har vant sig vid avancerade sociala reformer som vi är stolta över och vid att folkets, enkannerligen arbetarklassens inflytande befinner sig i ständigt tilltagande. Det måste tillfogas att vi ingenting eller nästan ingenting förstår av vissa av den franska bourgeoisins synpunkter i fråga om vad som är passande eller förenligt med prestige och intressen, till exempel hemgiften och de av föräldrarna arrangerade giftermålen — ty i de nordiska länderna är den unga flickan sedan länge självförsörjande och har sina egna inkomster. Den borgerliga familjen utgör i Frankrike en social och ekonomisk enhet, som är långt starkare och mera betydelsefull än i de skandinaviska länderna, en värld, en mikrokosm, som vidmakthålles med stränghet, ofta med fanatism och som tillmäter sig en nästan mystisk domsrätt, vartill den vida mer emanciperade nordiska bourgeoisin, som vant sig vid kompromisser med andra legitima samhällskrafter, inte vet av någon motsvarighet. Mot denna bakgrund avtecknar sig André Gides ”familjer, jag hatar er” men också en stor kristen romanförfattare som Mauriacs böcker, som utgör en enda fortlöpande psykopatologi över den borgerliga familjen, en obarmhärtig och genomträngande analys av dess tyranni, dess ohejdade egoism, dess fruktansvärda vinningslystnad och dess illojala kamp mot skattemyndigheterna. Vi rör här vid det som för en skandinav är det mest obegripliga i den franska kulturen, den vikt som tillmätes sparandet och penningen. Låt oss förstå varandra rätt. Varje land, varje kultur har sina laster, sina former av korruption, och det är en stor fransman som borde veta vad han talade om, det är Bernadotte som har sagt, att ” ’kära bror’ har fördärvat Sverige”, medan jag tror att den franska kulturens kräftsår kan sammanfattas i ordet penningen. Det är den punkt, på vilken olikheterna mellan våra båda länder är allra störst. I Sverige har det aristokratiska överdådet och frikostigheten trängt långt ner i samhället. Att beskylla någon för sparsamhet är en allvarlig förebråelse, nästan en förolämpning, som alla förstår, skolpojken såväl som luffaren, liksom det inte finns en engelsman som inte förstår förolämpningen om man påstår att han inte är en gentleman. Å andra sidan kan den som öser ut pengar genom fönsterna alltid räkna med allmän sympati, och att leva över sina tillgångar är nästan en förtjänst — i varje fall gör alla människor det. Gästfriheten och dess sakrosankta karaktär utgör ett arv från den hedniska forntidens skandinaver. Varje svensk har den kanske löjliga ärelystnaden att vara en herreman och att traktera sina vänner kungligt, men han fordrar samma bemötande i gengäld både på det ekonomiska planet och det personliga och tål inte att det glöms bort! Ni förstår då, att de så kallade borgerliga dygderna, försiktighet och sparsamhet, som alltid har predikats i Frankrike, inte är vidare uppskattade av svenskar och ännu mindre girigheten, lusten att samla på hög. Att leva som fåglarna under himmelen och som liljorna på marken är ett ideal, som är gemensamt för Evangeliet och genomsnittssvensken. Hela Balzacs gigantiska verk bär vittne om den framträdande roll som penningen har spelat i den franska kulturen. Från Harpagon till Turcaret, från ”Eugénie Grandet” till ”Les affaires sont les affaires” har girigheten och vinningslystnaden brännmärkts av den franska litteraturens stora moralister. Och det är ingalunda någon marxist, som på grund av sakens natur är bourgeoisins fiende, utan en stor kristen romanförfattare, Frangois Mauriac, som har 40