SIDOR AV FRANSK KULTUR, SEDD MED SVENSKA ÖGON berättat om en förmögen och skenbart aktningsvärd borgarfrus gemenheter, en dam som inte tvekar att in på bara benen utplundra sin närmsta väninna i det ögonblick då dennas man just har begått självmord därför att han är ruinerad. Mauriac, som själv har framgått ur bourgeoisin, förklarar hennes tarvlighet på detta sätt: Dessa pengar som upptog alla hennes tankar hade hon inte njutit av som en slösare men inte heller som en girigbuk. Hon gick vidare på sina föräldrars väg, trogen ordningens, ekonomins och sparandets beprövade principer. Man gav ut hälften av sina inkomster, placerade resten. Placeringarna skulle uppehålla en viss jämvikt grundad på principen: fördela riskerna, inte förvara alla äggen i samma korg och behålla tillräckligt mycket pengar för att vid varje dödsfall kunna föra det spel mot skattemyndigheterna som det för var gång blir allt svårare att vinna. Vi vet alla att de mer eller mindre ockulta penningmakterna ofta har spelat en ödesdiger roll i fransk vardag, i de stora Panama- och Stavisky-skandalerna, i pressen för att göra drängtjänst åt femte kolonnen, i politiken för att störta regeringar som ägde väljarkårens förtroende men inte kapitalets. Det inflytande som utövas av de ryktbara två hundra familjerna och de lika ryktbara yllestrumpor, i vilka genomsnittsfransmannen gömmer sina pengar för att dra dem ur den allmänna rörelsen — är det rena myter eller inte? Om i Sverige vänskapskorruptionen ofta är förbunden med det ekonomiska lättsinnet — bristfällig kontroll, missbruk av förtroende, fruktansvärda förskingringar — så tror jag, att korruptionen i Frankrike tvärtom går ut på att smörja varandra. Och denna lurifaxig-hct hos vissa fransmän, gör den inte gemensam sak med den rädsla för att vara duperad som är så vanlig i Frankrike, rationalismens och skepticismens land, där man förebrår barnen att de är barnsliga? För att avsluta denna jämförelse mellan två moraler, som är oerhört olika och som vardera har sina svagheter, vill jag säga följande. Jag är pappa till två pojkar. Detta är vad jag säger till dem för att göra dem till goda svenskar: Mina pojkar, förakta inte penningen alltför mycket, den representerar ju ändå arbete. Tro inte på allt som man tutar i er. Tänk inte i varje ögonblick på er värdighet. Försök att rätta mun efter matsäcken. Tänk en smula på morgondagen. Förakta inte penningen alltför mycket. Och detta är vad jag skulle säga, om jag ville göra dem till goda fransmän: Mina pojkar, lär er en smula förakt för penningen, som inte är det väsentliga i livet. Var förtroendefulla, för det är bättre att bli lurade än att vara alltför knepiga. Bevara er värdighet genom att visa oegennytta. Det är bättre att ge ut än att samla på hög. Tänk inte för mycket på morgondagen. Lär er en smula förakt för penningen. Innan jag slutar vill jag lägga till ytterligare ett par nyanser, och inte de minst viktiga, på min lilla tavla. Enligt den officiella statistiken fanns det i Frankrike före kriget 561587 industriföretag, och 33,7 % av hela befolkningen ägnade sig åt industri, 35,3 % åt jordbruk. Men observera: mer än 10% av dessa industriföretag hade endast en enda anställd och mer än 70 % hade endast mellan en och fem, i genomsnitt inte fullt två anställda. Det utvisar, att mer än 80 % av alla franska industriföretag var inte fabriker eller gruvor utan hantverksföre-tag. Det må vara en fördel eller en nackdel, men den tunga industrin är en tämligen sentida företeelse i Frankrike, som i fråga om industrialisering står tillbaka för Sverige, för att inte tala om England. Kvalitetsindustrier, lyx- och konsthantverksindustrier hör till det för Frankrike karakteristiska, och vi vet att detta kräver manuellt och individuellt arbete, yrkesskicklighet, allt som är motsatsen till en mass- och maskinproduktion, det vill säga insatser av högt kvalificerade hantverkare. Hantverkets betydelse för den franska kulturen förefaller mig omätlig och omöjlig att precisera. Uppenbart är och förblir, att i de nordiska länderna lägger man en helt annan vikt än i Frankrike vid inspiration, fantasi 41