LARS FORSSELL DEN HEROISKA STILEN Några anteckningar till Hemingway Ett är säkert beträffande Hemingway — att det måste vara utomordentligt svårt att skriva en omfångsrik avhandling över hans verk och ständigt tillföra ämnet nya aspekter och iakttagelser. Medan de flesta andra betydande moderna författares verk kan diskuteras under föränderlighetens och utvecklingens synvinkel så utgör Hemingway — med sina förblivande idiosynkrasier och sin heroiska ståndaktighet — en orörlig klippa, numera kanske en smula vittrad men ändå på det hela taget oföränderlig. Hans heroism går således igen överallt — både i vad han skriver och i hans ställning i litteraturen överhuvudtaget. Det är på sitt sätt symtomatiskt att den maskuline dandy och framgångsrike författare som på trettitalet lät fotografera sig med elefantbössa i en krets av beundrande kvinnor, så småningom under tidens och litteraturkritikens allt hårdare press förvandlats till en skäggig och urgammal vishetslärare på något över femtio år, omgiven av kattor och beundrare. Det profetiska och starkt moraliserande draget, som fanns dolt under den unge Hemingways skenbara objektivitet, har vuxit sig allt starkare med åren. Och det är ingen tillfällighet att hans sista bok, ”Den gamle och havet”, närmast har karaktären av en fabel, en moralitet berättad av heroismens amerikanska Franciscus. Hemingway levde, berättar sålunda hans biograf Carlos Baker i ”Hemingway. The Writer as Artist”, under det senaste världskriget precis lika enkelt som den enkle soldaten — förutom att han hade whisky i stället för vatten i dricksflaskan! Och han berättar detta exempel på Hemingways profetiska heroism med samma andakt och brist på avstånd som präglar nästan hela hans omfångsrika bok. Om man via några mindre storheter drog en linje från Hemingway och bakåt i litteraturen tror jag att man på vägen skulle hamna någonstans i hjärttrakten på Kipling. De har båda samma bekymmer för den västerländska kulturens framtid; och det är väl inte alldeles av en slump som båda gärna låter sina vita hjältar uppfostras till heroism under inflytande av primitiva kulturer. Vad Hemingway upplever när han betraktar tjurfäktningar i ”Death in the Afternoon” och Afrikas gröna kullar, när han studerar proffsboxarens liv eller själv jagar lejon i Uganda — ofta ramlande av hästen och överhuvudtaget utsatt för smärre olyckor om man nu får tro den impertinenta Gertrude Stein — är väl inte bara skådespelet som sådant utan också sin egen underlägsenhet som kultur och kraftkälla. Mellan Kipling och Hemingway har en tid av ytterligare förvirring och försvagning förflutit; och medan Kipling ännu kan slå sig för bröstet och hylla mannamodet och segerns heroism har det blivit Hemingways lott att prisa det heroiska nederlagets värdighet: ”en människa kan gå under men aldrig besegras”. Men visionen av Mowgli har båda gemensamt — och varför inte också visionen av Ricki-ticki-tavi: Mowglis ande har — till Hemingways skräckblandade beundran — utgjutits i en man som den smidige elefantj ägaren i ”En kort tid av lycka för Francis Macomber”, mungons eld brinner oförtrutet i den gamle fiskaren som besegrar den fruktansvärda svärdfisken i ”Den gamle och havet”. Den vite 43