LARS FORSSELL mannens verkliga börda är för båda skräcken, impotensen, oföretagsamheten. Och också detta har båda gemensamt vad beträffar deras ställning i litteraturen: att de i sin egenskap av utpräglade handlingsmänniskor aldrig helhjärtat kunnat uppskattas av den intellektuellt sam-vetsömma kritiken men att de håller sin position dels genom sin utpräglade och ofrånkomliga estetiska begåvning och dels genom att de i sin primitiva ståndaktighet representerar ett symbolvärde, en konsekvent aspekt på livet vilken man tvingas att ta hänsyn till och räkna med antingen man nu vill eller inte. Man kunde för att dra en litterär parallell — säga att Hemingway representerar den ytterliga motsatsen till den gamle mannen i Eliots ”Ge-rontion” — han har verkligen slagits i ”det varma regnet”, svängande sin flugbitna huggare. Eller man kan i största allmänhet säga att han står i litteraturen som en ärrig och skräckinjagande totempåle, omkring vilken kritik och läsare begår en på samma gång respektfull och hatfylld rit. Dagrarna över hans mask må växla, men den förblir i sitt uttryck oföränderlig. Inom loppet av de senaste två åren har han sålunda en gång förkastats — för sin ”barnsligt enkla” roman om den gamle försupne översten ”Över floden in bland träden” — och en gång återuppstått igen från det döda i kraft av berättelsen om den gamle fiskaren och hans kamp med en jättelik svärdfisk. Och ändå ligger, såvitt jag kan se, samma moraliska konception bakom dessa romaner. De skildrar båda människans kamp för sin värdighet och båda tillämpar för övrigt samma moraliska och psykologiska polaritet: den undersköna italienska grevinnan i ”Över floden in bland träden”, hon som står översten bi i hans utsträckta dödskamp, motsvaras i ”Den gamle och havet” av den lilla fiskargossen som föder och underhåller Santiago, generalens desillusion motsvaras av Santiagos bristande fiskelycka, den värdiga döden i Venedig av den värdiga döden på havet, i kamp mot övermakten. Sålunda frågar man sig om inte de kritiker som funnit Heming- ways moraliska attityder naiva och förkastliga i det ena fallet och storslagna och tidlösa i det andra inte snarast har vädrat sitt eget moraliska förakt för gamla överstar och sin vördnad för fiskargubbar. Eller kanske snarare vädrat sina upproriska känslor mot den ståndaktiga totempålen i det ena fallet för att återgå till en attityd av vanmakt och allmän vördnad i det andra. (Det är alltså om det moraliska elementet det är fråga. Vad beträffar det rent konstnärliga har Hemingway alltid varit bäst i novellen — av skäl till vilka jag skall återkomma. Och även om ”Över floden in bland träden” i sin patetik och brist på avstånd är en ganska svag bok så är den i alla fall knappast i något avseende sämre än ”Att ha och inte ha” som dock rätt allmänt torde betraktas som respektablare.) Sammanfattningsvis ligger det väl något av en ödets ironi i det faktum att en författare som alltid förordat handlingen och lejonjakten kommit att spela denna på många sätt passiva roll i litteraturen. Man föreställer sig att han själv någon gång, bakom det grinande totemansik-tet, måste betrakta sin insats som misslyckad — i ljuset av sitt eget ursprungliga heroiska budskap. Här, på denna punkt, kan man fråga sig om Hemingway verkligen lyckats förmedla någon betydande, bred och djup kunskap om verkligheten eller livets villkor — utöver den ofta storslagna visionen av människans värdiga nederlag. Skulle han vara vad Baker syftar att göra honom till och vad han själv enligt uttalande anser sig vara: en Tolstoys — eller Faulkners — jämlike, dvs. förmedlaren av en objektiv och rik relation av verkligheten, oberoende av och utanför sin egen moraliska vision? Det behöver inte direkt innebära en värdering av hans insats som författare om man säger att han inte är det. Däremot kan man undra om inte mycket av hans verk skulle varit bättre om han inte skrivit med den store överskådarens och människokännarens ambition. För att anspela på ett av hans egna magnifika uttalanden så tror jag inte att han skulle 44