DEN HEROISKA STILEN stå trettio sekunder i en boxningsmatch mot Tolstoy lika litet som jag tror att denna kamp skulle beteckna någon värdemätare på kontrahenternas skicklighet — därtill är skillnaden i vikt för stor. Men Baker satsar enträget på Hemingways stil. Ä ena sidan är Hemingway, menar Baker, en moralist och profet men å andra sidan är han esteten, den journalistiskt skolade betraktaren vars ideal är ”sanningen om verkligheten, och ingenting annat än sanningen”. Med stadig hand och på exakt prosa sätter han ned vad han har sett på slagfält och tjurfäktningsarenor, ”a natural history of the dead”. Den exakt studerade konkreta detaljen — eller de detaljer i ett landskap som tillsammantagna kan bilda den associativa bakgrunden till ett skildrat händelseförlopp i detta landskap — utgör för Hemingway ungefär vad traditionen utgör för Eliot: ”ett objektivt korrelat”, definierat som ”ett antal föremål, en situation, en händelsekedja som är själva fästet för en viss känsla: så att när de yttre föremålen presenteras så uppväcks omedelbart denna speciella känsla”. Så långt kan man följa Baker och i den mån han håller sig till sina med stor omsorg valda korta exempel. Det är sant alt Hemingway i slutna avsnitt som t.ex. de små prosaskisserna i hans tidiga novellsamling ”In Our Time” har en uppdriven förmåga att återge just de delar av verkligheten som tjänar hans dolda emotionella syften. Genom att i ett av dessa prosastycken till synes oberörd återge detalj efter lysande detalj i ett tjurfäkt-ningsdrama, picadoren som sporrar hästen, ”blodet som regelbundet pumpar mellan hästens framben”, tjuren ”som inte kan besluta sig”, lyckas Hemingway verkligen förmedla skådespelets dramatik och symboliska innebörd utan att med ett enda värderande eller känslobetonat ord avslöja dessa syften — och därmed minska effekten av sitt reportage. Om denna definition av Hemingways stil täckte hela sanningen, då vore allt gott och väl. Men vad Baker inte har sett — eller inte velat se — är det intima och allt mera påträng ande sambandet mellan Hemingways stil och hans moraliska attityd. För är det inte så att så snart vi genom ett kontinuerligt studium av människorna i Hemingways verk och arten av den erfarenhet det vill förmedla lärt känna hans moraliska ideal så fäller hans prosa inför våra ögon sin mask av objektivitet och blottar sin absoluta subjektivitet, för att inte säga känslosamhet? God prosa, säger Hemingway själv i sin ofta citerade definition, skall vara som ett isberg, vars värdighet beror av att sju åttondelar befinner sig under vattnet. Det är, märk väl, värdigheten det gäller — och bakom bilden av isberget kan vi plötsligt ana en annan bild nämligen den av Hemingway själv, en åttondel objektivitet och kyla synlig, sju åttondelar skräck och vanmakt osynlig, vandrande fram utmed slagfält och tjurfäktningsarenor, konstlat sammanbiten och lugn, heroiskt objektiv, med ansträngt värdiga blickar Lill höger och vänster. Och det är denna senare bild — eller varför inte förmanande förebild — som vi till slut tröttnar på att se bakom sidorna i hans verk. Den heming-wayska objektiviteten skulle med andra ord mindre vara en fördomsfri episk överblick än en tapper moralisk föresats. Hans stil förmedlar sällan mer än en enda fördomsfull och rätt orörlig människas erfarenhet — men denna erfarenhet är å andra sidan tillräckligt unik för att aldrig riktigt upphöra att fängsla oss. Mot denna bakgrund kan R. P. Blackmurs iakttagelser om arten av Hemingways författarskap, såvitt jag kan se, helt och hållet accepteras — även om man måste hålla i minnet att Blackmur hör till de bedömare som innerst inne måste vara helt främmande för detta författarskaps natur och dess speciella de-moni: Vad som skiljer Hemingway från exempelvis Eliot är bristen på ett bestående objektivt korrelat. Hemingway skriver hela tiden för att bli av med sina erfarenheter, ”han pressar ur sig dem som saft; och han läses i allmänhet i samma avsikt”. Hemingway är — mitt i all ”objektivitet” — en sentimentalt engagerad författare; ”och det är inte minst därför 45