LARS FORSSELL som han mer än någon annan betydande författare avskyr kritik på samma sätt som en privatman avskyr kritik av sina personliga känslor”. Hemingway är hela tiden närvarande i sitt verk, i varje replik, varje boxare och tjurfäktare som fälls, i landskapet med sina symboliska höjder och dalar, över vilka det faller stämningsskapande regn eller solsken; vi måste till slut tröttna på hans sällskap därför att hur intelligent och sensitiv han än är i sina iakttagelser och reflexioner så är han samtidigt oavbrutet självupptagen och påträngande. Och detta kan väl vara ett av skälen till att han är att föredraga i novellen. — Det finns f.ö. en annan anglosaxisk författare som i längden, under en mask av objektivitet och formfulländning, vädrat sina personliga idiosynkrasier och unika personliga erfarenhet till den grad att man till sist måste reagera med irritation och snäsiga förolämpningar för att hålla honom från livet. Jag tänker på Pound, vars smattrande röst och ideologi till sist temporärt kan förstöra friden även i hans dikts skönaste klassiska landskap. Hemingways stil skulle alltså, mot bakgrunden av hans eget heroiska budskap, kunna kallas just heroisk — på den punkten är den adekvat. I själva verket är den adekvat precis på samma sätt som Kiplings retoriska stil är det. Ja, på ett sätt skulle man kunna karakterisera också Hemingways stil som retorisk: nämligen ur psykologisk synpunkt. Om man, även om det kan förefalla som en svindlande förolämpning mot Hemingway, jämför de sista replikerna i t.ex. ”Farväl till vapnen” med Kiplings berömda uppläsningsdikt ”If”, med sitt gestikulerande slutackord — Om du står upprätt i striden, om du sväljer dina tårar etc.... DÄ ÄR DU EN MAN, MIN SON! — så tror jag att hur olika dessa stycken i och för sig kan tyckas så är de ändå misslyckade på samma sätt. Här är Hemingway: Utanför rummet i korridoren vände jag mig till doktorn. ”Är det något jag kan göra i kväll?” ”Nej, ingenting. Kan jag köra er till hotellet?” ”Nej tack. Jag stannar här en stund.” ”Jag vet att det inte finns något att säga. Jag kan inte ...” ”Nej”, sade jag. ”Det finns ingenting att säga.” ”God natt”, sade han. ”Får jag inte köra er till hotellet?” ”Nej tack.” ”Det var det enda vi kunde göra”, sade han. ”Operationen visade ...” ”Jag vill inte tala om det”, sade jag. ”Jag skulle så gärna vilja köra er till hotellet.” ”Nej tack.” Han gick sin väg genom korridoren. Jag gick till rummets dörr. ”Ni kan inte komma in nu”, sade en av sköterskorna. ”Jo, det kan jag.” ”Ni får inte komma in än.” ”Gå er väg”, sade jag. ”Den andra sköterskan också.” Men när jag väl hade fått ut dem och stängt dörren och släckt ljuset tyckte jag inte det tjänade något till. Det var som att ta farväl av en staty. Efter en stund gick jag ut och jag promenerade från sjukhuset till hotellet i regnet. Det är uppenbart att Hemingway måste reagera på kritik av ett avsnitt som detta; hans känsloengagemang kommer varje rad att skälva. Men åtminstone tycker jag att ju flera gånger man studerar denna berömda avslut-ningsscen desto djupare upplever man dess otillräcklighet. Också över dessa sidor faller det ljus av omedveten komik som svävar över så många sidor i ”Över floden in bland träden”, inte minst över själva dödsscenen där. Kipling, tillhörig en tidigare generation och med ett uppenbart mycket större hopp om människans livskraft och segervilj a, illustrerar sin tes om Mannamodet med väldiga retoriska gester. Hemingway uttrycker sitt ”Då är du en man, min son!” i en stil, vars ideal är det nästan helt kontrollerade pokeransiktet — bara en enda liten ryckning i mungipan. (Hos Hemingways uppmärksamma amerikanska lärjungar får man f.ö. långt oftare än hos Hemingway själv känslan av att det i känslo-sammma ögonblick förströdda lekandet med obetydliga ting — med maträtterna på bordet vid en avskedsmiddag eller som i ovan citerade avsnitt de meningslöst upprepade replikerna 46