DEN HEROISKA STILEN — ofta inte alls tjänar som något slags objektiva korrelat utan för att avleda läsarens uppmärksamhet från det faktum att författaren håller på att brista i gråt.) Men själva grunden till både Kiplings misslyckande i ”If” och Hemingways i slutscenen ur ”Farväl till vapnen” ligger nu i det faktum att båda gör sig skyldiga till estetiska förfalskningar — den förre till ett patetiskt ”overstatement”, ett den tappra segerns idiom, den andra till ett lika patetiskt ”understatement”, ett det tappra nederlagets — för är det inte så att om man som Hemingway upprepar ”det finns ingenting att säga” tillräckligt många gånger så uppnår man i längden samma effekt som om man sagt alldeles för mycket. Båda saknar med andra ord det avstånd till erfarenheten som präglar de författare Hemingway helst vill likna, Stendhal eller Flaubert. Bakom Kiplings text anar man med outhärdlig tydlighet en uppläsare vars armar går som väderkvarnsvingar, bakom Hemingways en sammanbiten och grimaserande hjältemask. Deras form, den bro över vilken känslan skall förmedlas till läsaren, är fel-konstruerad så att den uppnår exakt samma svängningstal som känslan och brister inför våra ögon innan känslan hunnit fram — för att använda en adekvat ansträngd bild. Baker menar nu att Hemingways stil måste uppfattas som ett konsekvent försök att undvika det estetiska nederlag som John Ruskin kallat ”the pathetic fallacy”, dvs. den poetiska metod som tror sig kunna förmedla en upplevelse genom att överdriva den, som skildrar havet som ett krypande och frustande monstrum, myrstackar som alper och kärleken som den sjunde himlen och som bara kan uppväcka känslokyla och löje hos läsaren. Detta är ju inte sällan Kiplings metod. Men Hemingway har gjort ett så omfattande försök att undvika ”the pathetic fallacy” att han nått den ytterlighet av behärskning där man på nytt kan börja tala om ”the pathetic fallacy”, där objektiviteten är genomsyrad av subjektivitet, ordknappheten av histrionism. Ja, ibland kan Hemingway både vad gäller hans speciella charm och hans förklädda sentimentala egoism likna den alpbo i en av hans egna goda historier som sätter ett ljus i munnen på sin döda hustrus stelfrusna kropp och använder henne som lykta och värmekälla så länge vintern varar. Och därmed har jag slutfört min på en gång hatfyllda och vördnadsfulla rit omkring den flugbitna totempålen. Av de böcker som Lars Forssell behandlar utkom Carlos Baker: ”Hemingway. The Writer as Artist” hos Princeton University Press 1952. Pris $4.50. R. P. Blackmurs karakteristik återfinns i uppsatsen ”The Exprience of Ideas”, tryckt i ”Language as Gesture” 1952. Hemingways senaste roman ”The Old Man and the Sea” utkom i höstas på svenska under namnet ”Den gamle och havet”, i översättning av Mårten Edlund. (Bonniers. 9: 50.) 47