Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
TANKAR OM TOLKNINGAR
Anders Österling: Nya tolkningar. Bonniers
1952. 12:—.
Ett klotband från 1870-talet (hållet i en
fullkomligt osannolik purpurviolett färgton)
markerar på min bokhylla helt paradoxalt en
storartad insats i lyrikintressets och förnuftets
tjänst. Bandet innehåller Teodor Hagbergs
tolkningar av Petrarcas sonetter. De är inte
särskilt lysande, det är sant, men det gör inte
så mycket, ty på motstående sidor kan man
— mer eller mindre hjälpligt — stava sig
igenom originaltexten. Arrangemanget har flitigt
tillämpats i främmande länder, när det gällt
diktböcker med översättningar från sådana
europeiska språk, som nästan alla läskunniga
har någon liten aning om och ytterst få
osvikliga kunskaper i. I Sverige har det goda
exemplet från 1870-talet vunnit ringa
efterföljd. Till de få som visat saken intresse hör
Anders Österling som i sin stora antologi ”All
världens lyrik” lät införliva några valda
originaltexter. När han nu utgivit sin fjärde volym
egna lyriktolkningar har han inte kunnat
genomdriva en eventuell liknande önskan utan
följt en ledsam praxis.
Det är skada. Det kan vara besvärligt nog
att i en Byronedition hitta den lilla dikt som
hos Österling heter ”Så skall ej mera vi
ströva —” och det kan ju också tänkas att någon
är så lättjefull att han snabbt avvisar lusten
att även ur en lätthanterlig jubileumsupplaga
på tio band framleta Goethes ”Trilogie der
Leidenschaft”. Nu kan ju någon mot dessa
kitsligheter invända: det är ingens mening att
vi skall läsa dessa dikter i original, meningen
är att vi skall avnjuta tolkarens versioner som
fristående skapelser — fastän de inte utger sig
för alt vara det. Men den uppfattningen har
bland annat det svåra felet att den ställer
orimliga och orättvisa krav på en verksamhet som
är värd en större förståelse. Endast originalet
kan göra översättningen rättvisa.
Man kan inte förebrå våra översättande
poeter i allmänhet — och i synnerhet inte
Anders Österling — för nonchalans och bristande
respekt för originalen. Man avger alltså inte
48
något misstroendevotum mot deras skicklighet
och omsorg, när man beklagar att utgivande
av dikttolkningar hos oss alltför mycket ter sig
som poeternas privata angelägenheter. Det är
inte med någon större förtjusning jag tar del
av Österlings meddelande i förordet till ”Nya
tolkningar”: ”Urvalet är alldeles fritt och har
ingen annan enhet än det poetiska intresset.”
Det är en deklaration som möjligen imponerar
genom sin klarhet och sin mönstergilla
uppriktighet. Men till vilka läsare vänder sig en
bok som innehåller nio dikter av fem engelska
poeter, åtta poemer av två italienska skalder,
fyra dikter av tre franska författare, tre av
Goethe, en av Richard Denhmel, en av
Johannes V. Jensen etc. etc.? Jag måste erkänna att
det inte a priori skulle falla mig in att köpa
en bok med så blandat innehåll — om jag inte
vore exceptionellt intresserad av översättaren.
Den som är det, grämer sig visserligen över
att urvalet inte har tydligare karaktär men
lyckas väl intala sig att de fria och nyckfulla
strövtåg en volym av detta slag avspeglar, kan
ha sitt behag även för läsaren och försöker i
urvalet se värdefulla vittnesbörd om
förälskelser och frändskap, om skuldförbindelser och
expansionslust. Och till sist är kanske
grämel-sen undanträngd av det intresse som några
alldeles obekanta poeter väcker. Den engelske
romantikern George Darleys dikt om fågel
Fenix gör i Österlings utomordentligt vackra
version ett betvingande intryck, och detsamma
kan sägas om en ännu mera okänd storhet
Eduard Stucken, vars filosofiska chinoiserie
i ”Tschuang-tses dröm” har den fulländade
avrundningens, den melankoliska pregnansens
avundsvärda charm. Sicilianaren Salvatore
Quasimodo — vilket innebördsrikt och
gäckande namn ! — har Österling ägnat stor
uppmärksamhet, och får man döma efter så
grandiosa tolkningar som ”Epitaf för Bice
Do-netti” och ”Svart mot den gyllne frukten
skrattar skatan” är han den värd. Introduktionen
av Quasimodo är väl den viktigaste bedriften i
”Nya tolkningar”, men också när Österling
visar resultaten av möten med mera välkänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 21 20:19:50 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1953/0056.html