BOKRECENSIONER poesi, händer det att han till och med lyckas förnya intressen som redan slumrat in. Det var rätt länge sedan A. E. Housman hörde till svenska poeters husgudar, men vem kan alldeles låta bli att med beundran begrunda den med entusiastisk stolthet camouflerade bitterheten i det horatianska kväde som i Österlings säkert mejslade version kallas ”Kastanjen fäller facklorna”. Av Goetheöversättningarna är givetvis den så kallade Marienbad-elegien kraftprovet, men jag måste bekänna en svaghet för invokationen till Werther. Österling har givit den en — åtminstone delvis — omisskännlig 1700-talsdiktion, som ur pedantisk synpunkt är en smula anakronistisk, eftersom dikten tillkom 1824, men ur motivsynpunkt alldeles riktig, eftersom den i viss mån ansluter sig till en på 1700-talet mycket älskad genre: dikterna om människans elände. Med rörelse igenkänner man också ett svagt men ännu alltså hörbart eko av den stora diktionen hos Gyllenborg: en ryslig död har gjort ditt namn berömt. Du ler, min vän, tillbörligt känsloömt: Man kan tvista om det meningsfulla i att försöka översätta Oehlenschläger till svenska, men man kan inte nog beundra den djärvhet gränsande till dödsförakt som lockat Anders Österling att tolka några av de lyriska partierna i ”Sankt Hansaften Spil”. Denna mid-sommarnattsdröm i biedermeier hör inte till de tyngst vägande prestationerna av ”skaldernas Adam” men till det lättaste och finaste i hans verk — ett uttryck för en romantik som man snarare vill kalla idealisk än idealistisk. Fullt av gäckeri och den luftigaste, flyktigaste lyrik som åstadkommits av en nordisk romantiker måste ”Sankt Hansaften Spil” vara det svåraste man kan välja att överföra från den subtila danskan till den avsevärt tyngre och taktfastare svenskan. Att Anders Österling ändå har lyckats att så osökt få fram friskheten, virtuositeten och nyckfullheten i denna poesi är en triumf som kanske bättre än någon annan visar vilken poetisk mästare han alltjämt är. ÅKE Janzon STUGA AV SANNING Solveig von Schoultz: Allt sker nu. Wahlström & Widstrand 1952. 7:50. Solveig von Schoultz’ lyrik låter sig lämpligen karakteriseras genom en antydande ka rakteristik av vad som i grova drag åtskiljer den finlandssvenska modernismen från den rikssvenska. Det senaste rikssvenska decenniets expansion av den poetiska vokabulären och bildsyntaxen har ju om också på ett intellektualiserat sätt profiterat snarare på mötet mellan paraplyet och symaskinen på ett ändå i djupare mening gemensamt operationsbord än på mötet mellan material från olika värde-plan och från olika språkvanor. Den fräsche-rande disharmonin har arbetats fram ur sammanstötningen mellan vardagslogiskt eller bildmässigt ”oförenliga” enskildheter som från början visserligen varit avlägsna från varandra men dock belägna på samma språkliga värdeplan. Det har varit en horisontell sammanstötning i ett patetiskt finrum med fönsterluckorna stängda mot en profanare, ointellektuell vardagsprosa. Inom den finlandssvenska modernismen har den fräsche-rande chockverkan i många fall producerats av en helt annan sorts sammanstötning mellan ”oförenliga” element. Där har det varit fråga om möten i vertikal led; mellan högt och lågt. Det höga uttryckes med det låga eller bryts med det låga eller identifieras med det låga. Med ”högt” och ”lågt” menas då inte i första hand den religiösa resp, en påtaglig verklighet utan t.ex. det komplicerade, det abstrakta, det allvarliga, det patetiska, det högtidligt värdemättade, resp, det okomplicerade, det konkreta, det vardagliga, det komiska, det grova, de s.k. nära och enkla tingen. Men som de flesta tekniska grepp är inte heller detta ett tekniskt grepp på måfå utan också en fråga om ett förhållningssätt, en attityd till verkligheten. Många av de finlandssvenska modernisterna visar en bredare kontakt med den s.k. sociala vardagen, på ett sätt som hos oss förekommit nästan bara hos tidigare, socialt-realistiska lyriker, vilka i övrigt inte haft några väsentliga likheter med de finlandssvenska poeterna. Enligt Kenneth Burke uppstår mystiken såsom ett svar på stränga hierarkier. Mellan det högas och det lågas poler springer en gnista som ignorerar alla värdegrader. Den finlandssvenska lyriken uppvisar följdriktigt en rad med olika förtecken försedda former av mystik. I Solveig von Schoultz’ lyrik finns något både av Hagar Olsons spiritualiserande mystik och av en biologiserande mystik men framför allt är det väl fråga om den almqvistska ”fattigdomens” mystik. ”Torftigheter” blir här 4 BLM 1953 I 49