BOKRECENSIONER mänskligt och litterärt ”värdefulla” genom att de ständigt kan väntas genombrytas av det mystiska ljuset. Denna psykologiska och på sätt och vis också litterära attityd är i Solveig von Schoultz’ nya diktsamling gestaltad på ett mycket ojämnt men i sina bästa resultat högst imponerande sätt. Ibland tar sig den spirituliserat 30-tal-istiska livstron lite för aggressivt sentimentala uttryck, ibland har den biologiska lyrismen valt sig alltför slitna och intetsägande symboler, och ibland har den fint mänskliga erfarenhetens värme inte konturerats av den estetiska kylan. Och inte heller i de bästa dikterna lyckats förf, skapa något riktigt samband mellan de olika bildsekvenserna; de placeras ofta lite tillfälligt och ineffektivt. Men å andra sidan träffar man ideligen på enskilda rader eller större diktavsnitt som förbluffar genom sina spänningsfyllda bilder för ”högt” och ”lågt”. Utan jämförelser i övrigt kan förf:s metod i detta avseende påminna om sådana konkret metafysiska poeter som Donne, Dic-kinson och Hopkins. Man kan exemplifiera med samlingens i mitt tycke bästa dikt (fastän den påståeliga, alltför abstrakta och illa rytmi-serade slutstrofen inte gör dikten helgjuten): Tålamod Bakom det ni säger finns ett annat. Det synliga klyvs av prång. Doft av läkedomsörter av pärlhyacinters mod. Bakom era skärvor är allting helt. Gömda hästar på nattliga ängar. Bortvända leenden över vår okunnighet. Döden är bara en inåtgående flod mot slätten vars namn är förtröstan. Ensamhet och hunger är bara nu. Hur ska vi igenkänna oss själva timmen när vår bestämmelse blir känd, när det inte finns något förgäves? Framför allt den underbart vackra raden: ”Det synliga klyvs av prång” ger ett exempel på hur poeten relaterar det höga och det låga till varandra. Först det filosofiskt-religiöst abstrakta uttrycket ”det synliga”, därefter det till sin innebörd och sitt fonetiska uttrycks-värde energiska och ”låga” rörelseverbet ”klyvs” med sina associationer till yxhugg och båtstävar och så det enstavigt återhållande och helt ”låga” ordet ”prång” med dess associationer till smala och dunkla gränder och till oväntade vinklar i hus och våningar. ”Prång” har ett opatetiskt, ”hemtrevligt” stäm-ningsvärde som fint karakteriserar förtrolig heten i umgängeisen mellan det höga och det låga, något som också får sitt uttryck i den icke utglidande, utan sakligt konstaterande rytmen. Det är inte ont om sådana rader och strofer i Solveig von Schoultz’ nya bok; de är i själva verket tillräckligt många för att göra ”Allt sker nu” till en betydande diktsamling. Sven Lindner OM HELGON OCH HÄXOR Emilia Fogelklou: Helgon och häxor. Bonniers 1952. 11:50. Emilia Fogelklou är i första hand forskare, på flera områden banbrytare. Men det finns också ett starkt inslag av konstnär hos henne, utan att man därför helt vill räkna henne som en skönlitterär skribent. Hennes forskningsfält är den sfär där underverk sker, och själva hennes geni ligger i förmågan att få till stånd förbindelse mellan den sfären och det var-dagsvanliga. De som bara har sett Emilia Fogelklou — på hastig vandring, framåtlutad, den lysande blicken i fjärran — eller hört hennes extatiska sätt att tala, med många led i sammanhanget översprungna, förvånas kanske över att hon i skrift kan måla så fint realistiska tavlor ur naturen och vardagslivet. Hon ser och hon hör: de stora schweiziska gullvivorna som ger marken ett blekt gyllen-Ijus, kornas malmtunga klockor, mormodern i bondgården som håller barnbarnet under armen, medan hon med ena handen ruskar om en panna och med den andra rör till en smet. Men de som känner Emilia Fogelklou förvånar sig inte. Också om henne kommer det att kunna sägas att hon var ”simplicissima et mansuetissima” med vanligt folk. Hennes verkan i den så kallade sinnevärlden är något av sprängbomb, men en som det är lätt att umgås med. (Bilden haltar en smula men får stå som den kommit mig i pennan.) Det är liv, medvetenhet, rörelse som Emilia Fogelklou har att förmedla; inte alltid hinner hon då utkristallisera språket till genomskinlig klarhet. Med åren har det blivit ljusare och lättillgängligare, även om det förlorat något av sin kraft. Detta språk är improviserat, friskt, dialektfärgat, med många parenteser och infall som klipper av tråden, och den inneboende originaliteten tar sig uttryck både i gammal 50