BOKRECENSIONER dags konjunktioner som ”änskönt” och i modernt djärva bilder för andliga verkligheter. Författarinnans nya lilla bok, ett knippe studier och reseskisser, heter ”Helgon och häxor”. Det är bara en av dem, den sista, som rör sig i häxvärlden. Stimulerad av ett uppslag från en engelsk forskare har författarinnan med nya ögon läst bland annat de svenska häxprocessernas rättsprotokoll och kommit till slutsatsen att blåkullafärderna inte i så hög grad som man förut antagit varit hallucinatoriska fenomen, utan haft ett verklighetsunderlag i urartade hedniska riter. Det blir en intressant studie i de utestängda själskrafternas psykologi, i faran av förträngningar. Häxor var på medeltiden, enligt Emilia Fogelklou, djärva och livskunniga kvinnor, förfarna i mångt och mycket. Genom kyrkan fördrivna från sina verksamhetsområden, med kättarbeteckningen påstämplad och sina gärningar förlagda till helvetessfären, sjönk de ned i det snedvridna, det orgiastiska. Man tänker osökt på skaldeflickan Thorunn i Kambar i Laxness’ strålande tetralogi om Lj osvikingen. ”Häxvansinne”, blir författarinnans slutsats, ”men när man har gått igenom en mängd protokoll frågar man sig, om då inte de dömande varit vansinniga?” De övriga studierna belyser helgons, profeters och rebellers livsproblem. Birgitta, Emilia Fogelklous ständiga följeslagare, skärskådas här i olika författares speglingar: Strindbergs, Heidenstams, Thit Jensens, Johannes V. Jør-gensens, Brilioths m.fl. Schweizarnas helgon, bonden Nikolaus von Fliie, som lämnade sin hustru, sina fem söner och fem döttrar för att i sin avskildhet bland de vilda bergen underbart påverka sitt lands politik i fredlig riktning, målas i en frisk reseskiss. (Den som vill veta mer om Bruder-Claus hänvisas till Walther Niggs utförliga essay i ”Grosse Hei-lige”.) Bokens viktigaste bidrag handlar om Simone Weil. Att skriva om denna brödgivare är oerhört svårt och ansvarsfullt. Det kräver precisa språkinstrument. Och dövheten för dessa höga toner är kanske rätt kompakt bland de drömmande och vegetativa svenskarna. Det är därför glädjande att just Emilia Fogelklou, med sina djupa kunskaper på dessa områden och sin fina inlevelse, här har gett oss sin personliga bild av Simone Weil. Essayn gör inte anspråk på fullständighet, och författarinnan citerar de dokument som numera är ganska kända. I några mättade rader sammanfattar hon sin värdering: Lyckligtvis har vi i Simone Weil en gestalt som icke kan gömmas eller glömmas, tack vare alla de Cahiers, de aldrig för publicering tillrättalagda an-teckningshäften, där hon kastade ned sin tankar — med skarp analys av inre skeenden, bortbrännande av illusioner, sinnrika analogier, forskningsuppslag och framför allt: religiöst djup. Det faktum att allt står kvar osovrat och direkt är ej att klaga på. Tvärtom. Visst möter man på sina ställen heta antagonismer, blinda fläckar och uppslagsändar som inte fullföljs. Men till gengäld får man intill själva källan förnimma ett oavlåtligt rikt och djupt flöde — tankarnas, väsendets — av häpnadsväckande innebörd, ett renande syrebad mot all lättvindighet i våra liv och vår tro. Ytterligt sällsynta är här spåren av andra självbekännelser än de intellektuellt destillerade eller — jag ville hellre säga — renblåsta. En fläkt av Johannes Döpare-allvar sveder allt som är billigt. Och även där hon blir ensidig och svår att följa, känner man liksom den gamle indianen inför en ärlig förkunnare på ett främmande språk: ”Jag förnimmer det som orden kommer ifrån.” Lika riktig är satsen, att den intellektuella och erfarenhetsmättade intensiteten i Simone Weils tankar ”hart när obegränsat nödgar till tankearbete och till meditation” samt varningen till oss att inte göra oss skyldiga till ”fantasispel” omkring hennes person. Andra av Emilia Fogelklous åsikter skulle man vilja ta upp till diskussion. Men detta skulle bli alltför invecklat i en kort anmälan, och jag får kanske återvända till ämnet i annat sammanhang. Margit Abenius MELODI OCH MASKERING Harriet Löwenhjelm: Brev och dikter. Med teckningar av författarinnan. Utgiven av Elsa Bj örkman-Goldschmidt. Norstedts 1952. 18:50. Harriet Löwenhjelms litterära produktion blev ju känd ganska sent, men det dröjde inte länge innan bilden av hennes person och verk var klar åtminstone i sina huvuddrag. Elsa Bj örkman-Goldschmidts biografi (1947) medförde knappast några egentliga förskjutningar; den gav kött och blod åt en gestalt vars kontur sedan länge hörde till de välbekanta. Ingen har bestritt Harriet Löwenhjelms originalitet; ingen har velat ge hennes insats orimliga proportioner. Att vissa tendenser till mytbildning har förekommit, är så begripligt som sådant kan vara: finns där inget mirum et tremen-dum, så finns där i varje fall den patetiska attraktionen hos en fröken som är välboren, charmfull och begåvad och som tas av lung 51