BOKRECENSIONER soten. Men inte ens den mest romantiska bland möjliga beundrare hittar i detta fall stoff till extravaganta tydningar. Visserligen skriver skaldinnan i ett brev från julafton 1912: ”Mörners hade en speldosa med sex melodier i men jag kan inte höra skillnaden på dom. Jag är så rädd att jag blir sån. (som dosan.)” Harriet Löwenhjelm behövde inte vara rädd. Hon hade sin egen melodi och det är svårt att sudda ut skillnaden mellan den och andra melodier. Det citerade brevet står i en av Elsa Björk-man-Goldschmidt ombesörjd efterskördsvolym. Den är som bekant inte den första och blir troligen inte den sista. Den ger ingen ny bild, men den förtydligar på en del punkter den gamla. Den ökar inte hennes format, men den bekräftar ytterligare hennes charm. Innehållet är brokigt eller, hellre, mångsidigt. Utgivarinnan inleder med en diger ”revisionsberättelse” där hon berättar om hur boken har kommit till och om en del annat av intresse. Hon avslutar med ett kapitel om Harriet Löwenhjelms bildkonst, det område som H. L. själv ansåg vara sitt huvudsakliga — inte utan rätt, att döma av de många teckningar som publiceras i boken och som i många fall erbjuder ett verkligt fascinerande studium. Elsa Björkman-Goldschmidt påpekar bl.a. Harriet Löwenhjelms metod att ”låta känslostämningen uttryckas genom hela gestalten” ; den metoden har hon drivit ganska långt i dessa bilder, där fantasin verkar nästan lika stark som gravitationen mot en del ständigt återkommande motiv — bibliska och mytiska scener och några ”ensamfigurer”: ”Den yver-borne som ’hoverar sig’; den slagne och hud-löse; samt slutligen den kylige betraktaren. — Drömmen, verkligheten och konstnärskapet.” Harriet Löwenhjelms litterära bidrag till volymen anges av dess titel. Dikterna är tjugofyra till antalet — tidiga försök, tidiga och sena fragment, dårdikter. Inga av dem når upp till den nivå som bestämmer skaldinnans plats i vår litteratur, men alla är karakteristiska och flera är roliga. Till de roligaste hör den sonett som börjar ”Farväl du käre gamle hederknyffel” och vars övriga rimord slutar med -affel, -offel, -uffel. Till de mest karakteristiska hör fem rader ur ett brev från 1913: Jag kunde vaka natten lång en vinternatt för någon. O hej för någon, o hi för någon! Jag gåve allt, ja jag gåve allt, jag gåve allt för någon. Det Löwenhjelmska med strofen är ju den mellersta raden. Tag bort den och vi har ett sentimentalt utbrott; nu har vi ett enkelt fall av samma maskeringsteknik som ligger till grund för exempelvis poemet om dronten och som i en av de sista dikterna ger en nästan sublim effekt med formuleringen ”så trista fakta”. Harriet Löwenhjelms melodi var en Pathétique-sonat som så långt det gick förvandlades till ”Die Wuth über einen verlore-nen Groschen”. Trollkonsten övas också på många ställen i de brev från decenniet 1909— 16, som utgör huvuddelen av den nya boken. En gång ställer hon den otvivelaktigt retoriska frågan: ”Är icke lifvet rätt eget ibland??” Citationstecknen finns med i brevet, och sedan kommer på ny rad en parentes: ”Detta på skämt nedskrifna uttryck föreföll vid genomläsandet så banalt att jag måste bättra på det med citationstecken.” Harriet Löwenhjelm tyckte om att bättra på med citationstecken, stilbrytningar och ortografiska grimaser av typen ”sangtimangtal”, ”emotiånger”. Dels var det nog fråga om hämningssymtom av ungefär samma slag som är vanliga i akademiska kretsar, men det visade sig alltså kunna bli en praktisk poetik. Och det visade sig, vilket är andra sidan av samma sak, kunna bli en för-svarsattityd i väsentligare mening. Man ser det i de brev från sanatoriet där Harriet Löwenhjelm betecknar lungsoten som en ”djävulskt rälig sjukdom” och framhåller det ”motbjudande” i att inte vara frisk. Det finns rädsla i hennes understatements men också mod. Breven är en mycket angenäm lektyr. Redan dagboksanteckningarna (i biografin) visade Harriet Löwenhjelms resurser av intelligens och tokighet, av iakttagelseförmåga och förmåga att blunda för allt utom närliggande bagateller. Här utnyttjar hon hela sitt register. Hon skriver resebrev och skildrar livet på landet, hon redogör för sällskapslekar och religiösa stämningar; och hon är alltid lika graciös, lika lätt och snabb, ofta maniererad (jargongen var ju en intern angelägenhet) men också då uttrycksfull. Hon skildrar förtjust en swedenborgare som hon träffar på en utflykt till Gripsholm: ”sluskig, blekfet och lifsbeja-kande”. Hon berättar om gravyrer av sin mästare Callot: ”Stygga råa fariseiska blodtörstiga rofgiriga nyfikna mänskor och midt bland dem går Jesus med sin strålande gloria oskyldig och ren och bortkommen.” Hon uttalar i början av september 1914 en förhoppning om att tyskarna inte ska göra något illa åt Paris: 52