BOKRECENSIONER ”då är jag rädd att jag får ta min hand ifrån dem.” Hon är nästan ur stånd att formulera dåligt. Hon är nästan alltid estet — i god mening och kanske inte i enbart god. Elsa Björkman tycks ha haft någonting att säga om den saken, ty en gång skriver väninnan så här till henne: Jag är rädd att jag inte har mycket att försvara mig med, då du säger att jag ser på folk som konstverk, men jag vet allt att hos den jag tycker om söker jag efter själfva mänskan, och för egen del vet jag intet som sårar mig mer än om jag, ifall jag sagt rent ut hvad mitt hjärta menar, får till svar att jag är en klassik eller en typ. Jag tror att då jag ser på mig själf gör jag det objektivt därför vet jag väl inte stort mer än andra betraktare. Du säger att du tror att min kärlek till Gud och familjen är mitt konkreta och jag säger nog då, Gud gifve det, och kunde affectionen för dig och Honorine få vara med då, för den tror jag på. Men jag är rädd att det är skröpligt med kärleken till Gud, jag tror att den närmast är mitt sätt att få någon reda i eländet och rädda lifvet, men om någon skulle säga till mig, som Bissmark sade till den stackars embetsmannen: ”Är det så nödvändigt att ni skall lefva” så vet jag inte vad jag skall svara ... Just det stället är inte estetiskt. Men det visar en märkligt illusionslös självkännedom hos den 22-åriga Harriet Löwenhjelm, och det visar — för den som inte begrep det tidigare — att ångesten och skuggorna fanns i hennes liv långt förrän den räliga sjukdomen kom. Kanske får vi aldrig veta mer än så mycket. Kanske finns det, eller finner man, en dag dokument som kastar ljus över de tidiga svårigheterna men som tills vidare spärras av personliga hänsyn. I så fall är det tänkbart att bilden av Harriet Löwenhjelm inte ännu har fått sitt slutgiltiga utseende; men melodin lär förbli densamma. Bengt Holmqvist MELODRAM OCH KASUISTIK Sven Stolpe: Spel i kulisser. Bonniers 1952. 17:50. ”Spel i kulisser” verkar, liksom en hel del av sina föregångare i författarens produktion, att vara skrivet på tre veckor. Möjligen är detta ett orättvist omdöme; kanske är boken skriven på tre år; läsaren läser den i varje fall så fort han kan och helst i ett sträck. Först då kan han nämligen njuta av dess goda egenskaper, farten i de melodramatiska uppträdena och spänningen i schackdragen mellan gott och ont, som i denna politiskt-teologiska äventyrsroman kämpar om människornas och staternas själar. Men man skall inte sitta och läsa om den, långsamt. Inte bara för att orimligheterna i handlingen kommer till synes då, de är nog aldrig avsedda att vara särskilt rimliga. Men för att man hittar för många ställen att irritera sig på, där författaren uppenbarligen inte har irriterat sig alls utan njutit och beundrat. T. ex. en historia om en hustrus äktenskapsbrott, som skall ha förgiftat hennes familjs liv under många år, och som Stolpes läsare känner igen från bok efter bok efter bok. Stolpe ledsnar tydligen aldrig på motivet, men hans publik kan ju ha rättighet att göra det. Vidare en hel del andra exempel på kvinnligt sexuellt förfall, uppenbarligen betraktade av författaren med nästan precis samma moraliska fasa som av den borgerligaste familjefader men naturligtvis skildrade med större uppbåd av artistiska parfymer än den senare skulle kunna åstadkomma. Där finns t. ex. en beskrivning på ett par flickor, som älskar varandras sköna själar vid Zürichsjön — den doftar precis som Viktor Rydberg, när han är som värst, ”De badande barnen” och så vidare. Den är skickligare gjord, men det gör effekten bara värre. Här och på många andra ställen i boken märker man för övrigt att man lyssnar till en människa, för vilken sexuallivets synder är inte bara de intressantaste — det är ju ett allmänmänskligt drag — men också de viktigaste och svåraste, de som står i moralsystemets centrum. Och det är ju varken god teologi eller god strategi, i en värld som sannerligen inte ägnar sig åt vällusten på grund av något överflöd på safter, utan på grund av torka och tomhet och brist på energi. Men sedan finns, rätt vad det är, mycket fina studier i människors moraliska och religiösa konflikter, inblandade i melodramen och det tvivelaktiga kyskhetspatoset. Slutsidorna har knutit ihop den lätt orimliga men spännande yttre intrigen och den inre moraliska konfliktens lösning på ett för en gångs skull övertygande sätt, och den åldrande Elisabeth Falks gradvisa upptäckt och rening av sitt eget fromma syndafördärv är en bit saklig människokunskap av hög kvalité. Om man bara fick hållas på det planet och slapp att exempelvis möta den fullkomligt osannolikt hårde och kärlekslöse biktfadern, pater 53