BOKRECENSIONER Leo, på varannan sida! Undertecknad, som inte vet något om saken, har i alla fall svårt att tänka sig att präster som står mitt i verklig själavård och hört tusentals bikter, låter lika dömande och känslokalla, när de talar om och till sina biktbarn, som en lutersk kyrkoherde kan göra å ämbetets vägnar i predikstolen. Stolpe borde ju veta det — men hans pater gör i varje fall inte det sympatiska intryck han tydligen är avsedd att göra. Kerstin Anér MORALIST PÄ RETRÄTT Harald Beijer: Janne i Birkastan. Norstedts 1952. 14:50. Den romanserie som Harald Beijer inledde för ett par år sedan med ”Johannes och Trubbnos” och vars bägge senaste delar heter ”Kärvt blommar kärleken” och ”Janne i Birkastan” kan väl knappast göra anspråk på att uppträda som vattendelare i hans diktning. Men man har nog en känsla av att författaren i denna proletär- och småborgarkrönika från sekelskiftets Stockholm upprättat generösare relationer till sitt stoff än många gånger tidigare. Det moralitetens intrigskelett som rasslat med ganska ödsliga kotor i vissa av hans föregående romaner har här överklätts av fylligt verklighetskött. Sin forna strävan att anonymisera miljön till förmån för idédramats skärpa har Beijer här sålunda frångått och i stället nedlagt ansenlig möda på att suggerera tidsstämning och lokalkolorit. Därmed har han också utan tvivel lyckats; de tre romanerna låter sig gärna betraktas som spänstigt kunskapsmättade genretavlor ur kulturhistorien. Som människoskildrare kan författaren ändå inte underlåta att stundom alltför uttrycksfullt manövrera sin moraliska pekpinne. Som varnande exempel använder han främst Johannes; i ”Kärvt blommar kärleken” får denne spela rollen av utomordentligt osympatisk halvherre med en kombination av brutalitet och förljugenhet som enda handlingsnorm. En dylik individ måste givetvis få sina gärningars lön och det får han onekligen också: han mister sin plats, kommer på dekis, blir alkoholist och avlider slutligen som ett gulnat skelett i omsorgsfullt förberedd kräfta. Det intressanta är nu emellertid att han i ”Janne i Birkastan” får tillfälle att lida ännu en gång — men nu på ett annat och så att säga betydligt mer sympatiskt sätt. Visserligen försöker han i sista stund hathetsa sonen Janne mot hustrun; kring hans dödsbädd faller ändå inte ljuset hårt och bestraffande (som i den första versionen) utan mjukt och nästan försonande. I den senaste romanen är det i stället hustrun som får uppträda som syndabock. I Beijers morallära har handlingen alltid utgjort ett avgörande kriterium; det är, menar han, den som bestämmer karaktären och inte tvärtom. Följaktligen består fru Vejners för-syndelse i hennes vägran att handla: hon ser avståndet mellan sonen och sig själv men hon gör inte vad hon kan för att överbrygga detta avstånd. Och orsaken härtill är, fastslår författaren i slutet av boken, att finna i hennes egenrättfärdighet, hennes inbilska övertygelse om att själv alltid sitta inne med sanningen. Samtidigt påpekas emellertid i romanens början att moderns bristande förståelse för sonen mindre har sin grund i högmod än i högmodets motsats: ”Allting, hela livet hade kränkt henne och hon måste kränka igen.” Denna psykologiska förklaring korresponderar givetvis mycket illa med det moraliserande domslutet; författaren låter helt enkelt förutsättningen sabotera slutsatsen. Trots denna inkonsekvens kan emellertid inte läsaren undgå att få ett — åtminstone delvis — mycket övertygande och respektingivande porträtt av en kvinna vars moral ligger i att uthärda och vars grodperspektiv på tillvaron följaktligen inte utesluter vissa heroiska ansatser. Det är emellertid sonen Janne som står i skildringens centrum. Genom hela sitt författarskap har Beijer varit intensivt engagerad i rättvisans problem som han speglat både i privatpersonliga och socialpolitiska sammanhang. Dem aktualiserar han också i sin senaste roman; när Janne konfronteras med de vuxnas värld får han snart lära sig att ”stora människor aldrig frågade efter någon rättvisa”. Han tvingas ta rättvisan i egna händer, han blir trotsare och revoltör — men också genomskådaren med brådmogna insikter i ”hur det går till i livet”. Samtidigt kan man hos honom spåra en växande social medvetenhet; när han stjäl frimärkspengar från kolonialvarufirman skäms han inte över stölden utan över situationen: ”den tvingade honom till vad han gjorde”. Och han visar också ett annat slags medvetenhet, en kylig och tvetydig själviakttagelse; vid faderns begravning sårar kamraternas fnitter honom 54