BOKRECENSIONER ”inte i hans sorg” utan i hans egenskap av ”sörjande person”. Över huvud är han en tämligen komplicerad figur och det är främst tack vare honom som man gärna vill tolka Harald Beijers roman som något av en förnyelse: skriven av en moralist på reträtt och av en människoskildrare på framryckning. Carl-Erik Nordberg SMÅSTADSLÄKAREN Owe Husåhr: Doktorn. LT:s förlag 1952. 14:50. Man ska inte remittera — detta är temat i Owe Husåhrs ”Doktorn”. Huvudpersonen är en ung läkare, som nyligen har satt upp praktik i en liten landsortsstad och som har en besvärlig patient och en besvärlig fru. Han vill inte göra sig kvitt patienten genom att remittera henne till sinnessjukhus och han vill inte göra sig fri från hustrun genom att via en skilsmässa remittera henne ut i det okända. Han vill till det yttersta ta ansvaret för dem båda. Owe Husåhr hör till de pålitliga. På sitt grundliga, en smula tungt och okonstnärligt refererande sätt tränger han bakom människornas fasader och drar fram i dagen deras tomhet, deras tarvlighet och deras stora och sömngångaraktiga vilsenhet. Fasaden är i ”Doktorn” vacker och banalt rörande. Tjugufem röda rosor i en brudbukett, ett barn, som föddes, döptes, dog och begravdes. En nedbruten ung kvinna, som broderar på något slags evighetsbroderi och som på sin höjd orkar gå på bio. — Bakom fasaden finns det något, som är lika banalt, lika rörande, men som inte alls är vackert. En flicka, som kom till Uppsala för att skaffa sig en man i lämplig social ställning. Som låg ömsom med en medicinare, ömsom med en teolog. Som tvekade mellan dem, eller snarare som vägde rollen som läkarfru mot prästgårdsdrömmen med alla dess accessoarer av kyrkkaffe, vita gardiner — ”Och varje söndag sitta där i templet och se upp till honom och lyssna och känna din uppgift.” — En ung man, som gifter sig med henne av sårad fåfänga, av grumligt medlidande och av en slapphet, som inte förmår bryta med ingrodda sexualvanor. Som sedan stiger upp mitt i natten för att ta blodprov på barnet, som bär hans namn. Och som med stigande förfäran inser, att detta som han en gång startade såsom fulländad teknik har blivit till något som har förrått och förstört det bästa i livet. Personerna i Owe Husåhrs ”Doktorn” övertygar såsom människor. Men de övertygar inte alls som akademiker. — Akademikern känns överallt igen på lätet, men varken medicinaren, hans bror juristen eller hans hustru, som i detta sammanhang lämpligen kan kallas för f. d. fil. stud., öppnar vid något enda tillfälle sin mun för att släppa fram någon enda av de kallhudade små jargonggrodor, som livet ut i glädje som i sorg förblir den f. d. akademikerns trogna husdjur. — Inte heller övertygar huvudpersonen såsom läkare. Medicine licentiaten, legitimerade läkaren Henrik Hammar är inte läkare och det är detta som gör att Owe Husåhrs ”Doktorn” förefaller ganska betänklig. — Henrik Hammar redogör mycket sakkunnigt för sina besvärligheter med den nervösa gumman Helander, han nämner ord sådana som oppressionskänsla, agorafobi, ång-estneuros, han ordinerar fenemal, kinidin och bellergal. ”Fallet” lär såsom ”fall” vara korrekt beskrivet, och behandlingen lär inte vara direkt skadlig om också inte direkt rekommendabel. Men då Henrik Hammar sedan framställer sinnessjukhuset som en plats där det är lätt att stoppa in överflödiga människor, så är sanningen den, att det är mycket svårt att få in en person där. Och då han talar om celler — ”Det är mycket vanligt att människor kommer till mig och ber att jag ska ta vård om den ena eller den andra” säger han till gubben Helander. ”De ber mig alltså att jag ska ta en människa och sätta in henne i en liten cell på S:t Lucas och låta henne stanna där. Därför att hon är till besvär.” — ”1 cellen får hon såna där anfall också, fast svårare” säger han till sin fru. ”Det är tjocka väggar där, en brits och madrasserade väggar. En glugg högt uppe vid taket med ett galler. Ingen hör när hon ropar.” — När han talar om celler alltså, så är sanningen den att det på svenska sinnessjukhus numera inte finns några celler, bara stora öppna avdelningar, där patienterna rör sig fritt. — Och då Henrik Hammar sedan påstår att Signe Helander sedan han remitterat henne till sinnessjukhuset kommer att få chockbehandling, så är sanningen den, att för ett sådant ”fall” ges ingen chockbehandling, åtminstone inte förrän alla psykoterapins möjligheter kan anses uttömda. Owe Husåhrs ”Doktorn” är en till sitt syfte ytterst aktningsvärd bok. I ljuset av de san 55