BOKRECENSIONER ningar, som recensenten dristat sig att konstatera, framstår den dock såsom alltför fantasifull, och frågan är om den inte i händerna på mindre kritiska läsare kan komma att ställa till stora skador genom att den underhåller och när en gammal och totalt felaktig uppfattning om vad svensk sinnessjukvård egentligen är. Elisabeth Tykesson DEN ARME JOEL Karl Rune Nordkvist: Joel. Rabén & Sjögren/Tidningen Vi 1952. 14:50. ”Pojken ska lära sej att bli ödmjuk som en råtta för att kunna leva här...” Denna uppfostringsmaxim formuleras av Joel Jonssons far, en orolig och vandringslysten man som har blivit sittande i ett norrländskt stationssamhälle och går under i bitterhet och sprit. Sonen, titelfiguren i Karl Rune Nordkvists nya roman, illustrerar med sitt mycket sorgliga öde att det utan tvivel går att göra en människa ödmjuk men att hon inte får lättare att leva fördenskull. Joel är ödmjuk intill bristningsgränsen, snäll och godtrogen intill imbecillitet, komplexfylld upp till kepsen; och han drabbas av alla olyckor som är tänkbara för en man i hans anspråkslösa ställning. Han blir gift med ett hysteriskt fnask och får sitt liv förvandlat till ett helvete av osäkerhet och förnedring. Misstänkt tidigt föds en son. Han är idiot och älskas varmt av Joel. Hustrun däremot avskyr barnet och skickar det på anstalt, liksom hon tidigare har gjort med sin stackars sjuka svärmor. Vidare bedrar hon Joel med hans förman, banmästa-ren. När Joel upptäcker förhållandet reagerar han närmast som ett helgon, men vållar genom ren tanklöshet och oskicklighet den andres död. Därmed är han omöjlig bland kompisarna, ty mäster var en bra karl och ingen vet hurudan efterträdaren blir. Till slut ger hustrun sig av, till makens stora sorg och uppenbarligen för att anknyta med en gammal ”fästman”. Sedan är Joel ensam i sin stuga och i hela världen. Nordkvist berättar bra, lika valörkänsligt som i debutboken ”Att vänta någon hem” men stramare, och lika engagerat som i fjol-årsexperimentet ”De ohört dömda” men med en helt annan sakkunskap, en helt annan åskådlighet och konkretion. Han är ingen märklig psykolog och ingen durkdriven tekniker. Romanens synvinkel växlar (ibland farligt lätt) mellan Joel och den allvetande författaren, utan att det fördenskull blir någon djupare analys av sammanhang och motiv; en så viktig person som hustrun går totalt oförstådd genom boken. Men Nordkvist redovisar en betydande förmåga att iaktta människors sätt att bete sig, och han kan omge sina figurer med en på alla sätt stark och övertygande atmosfär. Sådana scener som förförelsen och den groteska bröllopsfesten, för att inte tala om de många bilderna av arbets-kollektivet, är förträfflig realistisk berättarkonst. Det märkligaste med ”Joel” är emellertid att historien inte har blivit enbart eller ens i huvudsak deprimerande till sin verkan. Nordkvist besparar inte sina läsare några karakteristiska, dvs. trista och pinsamma, detaljer. Men han lyckas — utan många sentimentala accenter — få in så mycket medkänsla i sin skildring, att den höjer sig till en nästan symbolisk dignitet. Den arme Joel blir i all enkelhet en av mänsklighetens representanter: en representant för den hjälplösa snällheten, inte bara ett fall av velig bortkommenhet. På så sätt blir han rentav uppbygglig. Prestationen bekräftar författarens begåvning. Med den förening av värme och saklighet, som Nordkvist så vackert demonstrerar i denna bok, bör han kunna nå rätt långt. Bengt Holmqvist BOK MED ATMOSFÄR Hans Peterson: Lärkorna. Tiden 1952. 10:50. Det handlar om ett industrisamhälle, om ett bygge och en handfull människor. Hans Peterson har tillgodogjort sig sin miljö, men ändå kunnat iaktta den. Inte utifrån men med konstnärens distans. Man känner atmosfären med dess skiftjobb, hänggrupper i gathörnen, dans och kafégrogg på lördagskvällen, puber-tetsskrytet och medelåldersstagnationen. Hans Peterson är en lågmäld akvarellist men utan tvivel en konstnär. Kanske har det blivit mera typer än karaktärsutveckling när det gäller människorna. De fyra syskonen — Barbro, Berit, Bo och Bertil — är Guds barnbarn. Mor var religiös och 56