BOKRECENSIONER det är hon som präglat dem. Hon är död nu men finns kvar i deras anpassning och opposition, i deras kontakter och ensamhet. Man kan tycka att Bertil står mest fri. Hans problem ser ut att vara annorlunda i tomheten efter fotbollen och flickleken. Men svårigheterna i äktenskapet-ser ändå ut att vara en förlängd pubertetsutbrytning från hemmet. Han nekar lika hårdnackat som systrarna att växa till mognad och gemenskap. På honom tycks Peterson ha förkortat perspektivet. Han fogas inte in i samma orsaksförhållanden som syskonen. Men han torde höra dit. Barbro vill kura hos en välbeställd pastor i en pastoral kuddvrå, men får ta hand om den snälle men hopplöse Walter. Berit är rädd att uppge sin frihet, men ser ut att räddas över i något slags kontakt genom ett vulkaniskt samlag på köksgolvet. Det sista verkar lite patentlösning från salig trettiotalet. Peterson har packat ner rätt mycket i en liten bok och strecken har blivit summariska ibland. Det gäller inte Bo. Där har det blivit ett fint och levande porträtt av en pojke på gränsen till den värld där basarna skäller och förhållandet mellan könen redan från början är färdigmekaniserat. Bo vill inte acceptera. Hans ömhets- och trygghetsbehov är till att börja med större än behovet av frihet. Moderns död och syskonkretsens begynnande upplösning tvingar honom ut. Han får en del kontakter, men känner sig hela tiden vara annorlunda med behov av något annat. Kanske känner alla det så, tänker han. Bo får en hjälp att bli trogen det som kanske kan kallas honom själv. Den kommer genom Hilde, flyktingflickan. Det blir några korta sommarmånaders strövtåg och roddturer. Bo växer genom henne, till både frihet och gemenskap. Det bär han med sig när han ska flytta till en stad och snart fyller sjutton år. Livshjulet passerar krönen snabbt och sällan, säger Hilde på midsommarnatten. Men de hörde lärkorna sjunga medan slätten låg i dimma och natten ännu höll sig kvar där. De får svårare att ge upp. De kommer med djupare krav. De får det svårt. Men kanske når de ett krön ibland. Hans Peterson kan göra fina studier i växtprocessen hos unga människor. Hans bok är intressant också som synpunkt på hur människor blir annorlunda, dvs. hur det kommer sig att somliga belastas med personlighet. Birger Norman ITALIENSKA BERÄTTAR-TEMPERAMENT Italienska berättare från Boccaccio till Mora via. Bonniers 1952. 26: —. Till den stora antologin ”Italienska berättare” har Anders Österling skrivit en inledning, kort och knapp men mycket sägande. ”Italiens stämma är oerhört växlande; den har ljudit i mer än tusen år, mäktigt uttrycksfull och motsatsrik.” Tidigare än andra européer hade italienarna oförlikneliga mönster att efterbilda — den helige Franciskus från Assisi och Dante Alighieri, men jämsides med fin-slipningen av de lyriska konstformerna frodades prosan i stadskrönika och berättelse. Novellen föddes också ur det livliga folkets muntliga berättarglädje. Ur den italienska litteraturens lagrade förråd har antologiutgivarna (G. Oreglia samt Eva Alexanderson och Ingalisa Munck) hämtat trettioen noveller från Boccaccio till Moravia. Den frenetiskt språkstuderande och frenetiskt italienfarande svensken av i dag torde här kunna hitta både en eller flera älsklingsförfattare och måhända eggas att gå till originalen själva, ty redan det fylliga italienska språket verkar hämningslösande och som en vitaminspruta på den djupfrysta och förtråkade nordbon. Likaså borde antologin kunna stimulera till översättningar av framstående italienska verk, och varför bara av noveller, romaner? Italien har lysande essayister, en de Sanctis, en Croce, en Venturi. Såvitt jag förstår ger urvalet goda belägg för inledarens karakteristiker. Just det motsatsrika, sammansatta och kryddade ifråga om tidsepoker och miljö, social struktur och landskap är slående. Varje berättare tycks rotad i sin egen bygd, vars egenart på ett självfallet sätt kommer till tals. Florens och Pisas gatuprofiler, napolitanska bakgårdars sjudande liv, ödsliga hedar på Sicilien i nordanvind eller solglöd, lyxvillor på Anacapri och fattiga bergsbyar i Abruzzerna, havsstrand, campagna och affärsgator, allt detta stämmer tonarten hos de många berättartem-peramenten olika. Som inledaren påpekar är grundtonen långtifrån övervägande ljus, och den mörknar ju mer vi närmar oss vår egen tid. Och vem har inte i Italien bland allt det soliga livfulla iakttagit dessa egendomligt orörliga ansikten, ur vilka ett djurs outgrundliga 57